Ett nytt steg för Rosenfeldt

Tidigare har vi ju Henning Mankell som tillbringade ungdomen här, nu kliver Hans Rosenfeldt in på stadens litterära scen. Rosenfeldt har sina rötter här, född och uppvuxen som han är i Borås.

Boråsanknytningen är dock inget som antyds i hans och Michael Hjorths debutdeckare Det fördolda. Rosenfeldt är, som väl de flesta vid det här laget vet, känd som manusförfattare, programledare i teve, medverkande i lekprogram i radio och teve och med ett förflutet som nöjeschef på SVT. Michael Hjorth är också han manusförfattare med serier som Svensson, Svensson och Cleo bakom sig och filmen Snabba cash.

Handlingen i Det fördolda utspelar sig i Västerås, en stad inte helt olik Borås i struktur och demografi. Som huvudpersoner finns här rättspsykologen Sebastian Bergman och kommissarien vid riksmordkommissionen Torkel Höglund. De har sedan tidigare, förstår man snart, ett förflutet tillsammans inom polisen. Av en händelse råkar de mötas igen i Västerås där Höglund befinner sig för att utreda mordet på en 16-årig pojke och Bergman för att ta hand om dödsboet efter sina föräldrar.

Sebastian Bergman har dragit sig tillbaka från yrkeslivet sedan han drabbades av tragedin då hans fru och dotter omkom i tsunamin. Numera lever han av royalties, försäkringspengar och sexmissbruk. Just Bergman gjorde mig frustrerad, sur och misstänksam i bokens inledning. Han presenteras som psykolog med stora egna problem, bland annat missbruk av mediciner som han skriver ut på egna recept via bulvaner. Han får socialstyrelsens ögon på sig för att han skriver ut narkotisk medicin. Hans utbildning till psykolog beskrivs noga. Men, som Rosenfeldt och Hjorth borde veta, psykologer i Sverige skriver inte ut recept på läkemedel. Aldrig. Det är bara läkare som gör detta. Och Bergman är ingen läkare. Det är ett allvarligt fel, ett irritationsmoment, en brist i researchen som inte borde ha förekommit. Det gör mig misstänksam: Finns det fler fel? Kan jag lita på det som skrivs?

Så småningom släpper min misstänksamhet, i takt med att handlingen fortskrider.

Den 16-årige pojken har anmälts försvunnen och hittas så småningom i ett kärr. Han har blivit knivhuggen och hans hjärta har avlägsnats. Eftersom Västeråspolisen har schabblat i utredningens inledning kopplas riksmord och Höglund in på fallet. Och därmed också Bergman som råkar befinna sig där. Snart koncentreras misstankarna kring 16-åringens skola, ett privat gymnasium.

Hans Rosenfeldt och Michael Hjorth har skrivit en riktigt bra deckare. Det måste jag medge, receptmissen till trots. Spänningen växer oavbrutet. Men i synnerhet är det skildringen av samarbetet i utredningsgruppen som fängslar mig. Det är en ganska liten grupp med Höglund i spetsen, en ung kvinnlig utredare och en manlig dataexpert, en brottsplatsundersökare och så Bergman som joker. För Bergmans närvaro är illa sedd av gruppen. Hans arrogans och manér gör honom avskydd, samtidigt som hans kompetens uppskattas. Lagarbetet beskrivs ingående, med all dynamik och all frustration över tappade spår och inkompetenta västeråskollegor. Men även människorna i offrets omgivning, anhöriga, kompisar och lärare, beskrivs så levande att jag stundom får för mig att det handlar om en historia ur verkliga livet. Det är skickligt gjort.

Rosenfeldt och Hjorth tillför den svenska deckarscenen något. De har etablerat ett författarskap som visar på fantasi, inlevelseförmåga och ett gott förhållande till språket. De har också något mer än bara en deckarintrig att berätta, de vill gärna gå djupare än brukligt i det mänskliga psyket. Det känns lovande inför fortsättningen.

Mats Palmquist