Ett mellankapitel i Robyn-sagan

Tillräckligt kaxig för att turnera med Madonna, vara englandsetta och sjunga snusk med Snoop Dogg, tillräckligt ödmjuk för att själv tona ner kvällstidningssnacket om att hon ”gör succé i USA”. När hon visade upp sin källsortering i Jon Stewarts The Daily Show tog hon det slutgiltiga steget till att bli en nationalklenod. Den här tjejen driver alltså eget skivbolag, äger showen hos Letterman OCH skiljer aluminium från plast. Vi älskar henne! Just när hyllningarna börjar bli irriterande förutsägbara dänger hon dessutom in ännu en suverän popdänga som Dancing on my own och sjunger så att Björk börjar gråta på Polarprisgalan.

Det är bara att kapitulera. Just nu kan Robyn Carlsson inte göra något fel.

Det betyder inte nödvändigtvis att hon gör allt rätt, även om det gärna tolkas så i vårt riskminimerande popklimat.

När den värsta Robyn-yran har lagt sig är jag ganska säker på att det här kommer att framstå som mellanplattan i Body talk- trilogin. De klockrena låtar som fyllde föregångaren är här ersatta av halvfulla produktionsskal. Med undantag för stråkballaden Indestructible och Paola-covern Hang with me (som fanns med i akustisk tappning på Body talk pt. 1) handlar det mer om baskaggeljud än om Robyns patenterade blandning av modernitet och klassisk hjärta-smärta.

Här finns ingen Be Mine, Dancing on my own eller With every heartbeat. Däremot finns det lite pretentiöst svammel om att vi alla är stjärnstoft och en del påklistrade topplisterader om att vara mest badass i hela världen. Ingen av de uttrycken passar Robyn särskilt bra. På första Body talk-skivan tycktes hon sjunga direkt till en massa småsystrar i behov av pepp. Här får jag snarare bilden av att hon sjunger de fraser som producenten Klas Åhlund ger tummen upp till inifrån kontrollrummet.

Så, är det bara att ignorera Body talk pt. 2 och invänta trean?

Nja, klart att det finns en del värt att lyssna på här. Förutom de nämnda spåren driver In my eyes på fint och självklart är det skitcoolt att få Snoop att gästa över en hård D.A.F.-basgång i U should know better. Men att så uppenbart söka efter coolheten är inte det som byggt upp Robyns stjärnstatus. Det är tvärtom när hon visar sig sårbar och med garden nere som vi respekterar henne som mest.

Förhoppningsvis glimtar den sidan till oftare i nästa kapitel av hennes framgångssaga.

Joel Sjöö