Nyheter

Ett mäktigt kraftprov

Teater: BACKA TEATERS BROTT OCH STRAFF-PROJEKT
Scen: Backa Teater, Göteborg
Scenografi och kostym: Ulla Kassius
I rollerna: Joel Kinnaman, Anna Harling, Maria Hedborg, Ulf Rönnerstrand, Pamela Cortés Bruna, Rasmus Lindgren, Kjell Wilhelmsen, Rolf Holmgren, Anette Bjärlestam, Ramtin Parvanen, Ylva Gallon, Laurence Plumridge, Maryam Moghaddam, Sergej Merkusjev, Stephen K Lwanga, Lars Väringer, Mats Blomgren
Musiker: Stefan Abelsson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Mats Nahlin, Bo Stenholm
DUMSTRUT (från 7 år)
Idé: Lars Melin och ensemblen
Regi: Lars Melin
ATT DÖDA ETT TIVOLI (från 11 år) av Dennis Magnusson
Regi: Öllegård Goulos
BROTT OCH STRAFF (från 15 år) av Fjodor Dostojevskij
Regi och bearbetning: Mattias Andersson
Nyheter • Publicerad 20 januari 2008

Det talas redan om Backa Teaters Brott och straff-projekt som något epokgörande i svenskt teaterliv.

Jag var där i onsdags och såg alla tre föreställningarna som ingår i satsningen och instämmer i hyllningskören. Det här är stort. Uppsättningarna äger tillsammans en rikedom som egentligen bara kan jämföras med Personkrets 3:1 – Lars Noréns sextimmarspjäs som i mitten av 90-talet sopade golvet med all annan teater för lång tid framöver vad gällde angelägenhet och vitalitet.

Norén behandlade framgångssamhällets utstötta och samma sak gör Backa Teater. Huvudnumret, iscensättningen av Fjodor Dostojevskijs roman Brott och straff är på ett förbluffande självklart sätt placerad i nutid, bland prostituerade, uteliggare, illegala invandrare och fattiga utan hopp.

Backa Teater ställer samma frågor om moral som Norén gjorde, men riktar i högre grad fokus på den individuella skulden än på samhällets.

Den konstnärlige ledaren Mattias Anderssons regi och bearbetning lyckas behålla polyfonin i Dostojevskijs roman på ett närmast genialt sätt. I centrum står förstås den fattige studenten Raskolnikovs yxmord på den snikna pantlånerskan Ivanovna – men vi drabbas även av de övriga rollfigurernas öden.

Hjälpt är Mattias Andersson av den fantastiska scenbilden. Backa Teater är numera inrymd i en gammal plåtfabrik på Lindholmen vilket ger ett otal scenografiska möjligheter. Till Brott och straff har Ulla Kassius skapat en enormt avlång scen, fylld av containrar, bilar och allsköns bråte och Mattias Anderssons kontrastrika regi utnyttjar den till både koncentration och kaos.

Ibland händer det saker på flera platser i rummet samtidigt, med alla 22 skådespelare och musiker inblandade – det är stunder av

teaterexplosioner som är så vackra och dånande mäktiga att man tappar andan.

Skådespeleriet håller hög nivå. Det finns en ovanlig trygghet i agerandet, förmodligen tack vare den starka här och nu-känsla som Mattias Andersson och Ulla Kassius har skapat.

Joel Kinnaman är djupt imponerande i rollen som Raskolnikov. Med stor närvaro och tydlighet gör han en brännande intensiv tolkning av sin rollfigurs vånda inför och efter mordet på pantlånerskan.

Man skulle kunna fortsätta och rada upp hela ensemblen, för det här är sannerligen ensembleteater, men jag nöjer mig med att nämna Ulf Rönnerstrand i rollen som Razumichin, vars följdsamhet och timing ger föreställningen ett befriande och nödvändigt inslag av komik.

Av de övriga två föreställningarna som ingår i Brott och straff-projektet – Dumstrut, för de minsta, och Att döda ett tivoli, för de något större – tycker jag bäst om Dumstrut. Ja, entimmasföreställningen är en liten pärla, uppbyggd som en rad moralfilosofiska sketcher utan givna svar. Lars Melins lekfulla och rörelseinriktade regi är mycket fin.

Att döda ett tivoli ställer, ur ett klassperspektiv, viktiga frågor kring förlåtelsens kraft och relationen mellan vuxna och barn. Dennis Magnussons manus lider av en överkonstruktion som laddar ur den dramatiska kraften en aning, det är synd – för att koppla Dostojevskijs moralfrågor till relationen föräldrar/barn är en bra idé. Och visst, stundtals fungerar föreställningen – kanske framför allt tack vare Lars Väringers gestaltning av en hycklande vuxens svek.

I både Dumstrut och Att döda ett tivoli dyker Dostojevskijs roman upp som referenspunkt – i scendetaljer, i namnen på rollfigurer och i vissa repliker. Sedan binds allt samman i tretimmarsföreställningen Brott och straff.

Det är ett kraftprov och det lyckas. Det är sammanlagt sex timmars teater som tränger sig på sin publik och ger det uttjatade begreppet samtidsteater en ny och sällan skådad lyster.

Stefan Eklund, chefredaktör
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.