Ett liv i forskningens tjänst

Professor Jan-Erik Edström har under ett långt forskarliv fått följa genetikens explosiva utveckling på nära håll. Dess stora genombrott var Watson/Cricks modell för DNA-molekylen 1953, dubbelspiralen, som har blivit en mångtydig ikon för vår tid. Med humor och stundom bister ironi berättar Edström om sin väg genom brokiga forskarmiljöer, om möten med särpräglade personligheter och ger belysningar av grundforskningens förutsättningar och villkor.

Vägen hade sin trevande början i histologiska institutionens gamla och trånga lokaler i 50-talets Göteborg, där Edström fick börja som amanuens vid sidan av medicinstudierna. (Histologi är det mikroskopiska studiet av celler och vävnader).

Det var ingen lätt uppgift han fick: Att gå RNA (en viktig medspelare till DNA) i nervceller inpå livet. Det skulle kräva en skärpning av gängse metoder 100 000 gånger. Till slut ledde dock detta arbete fram till en doktorsavhandling. Ett år senare var det dags för docenturföreläsning. Edström var nervös, och att fysiologiprofessorn, en av de tre professorer som hörde på, inte var ofarlig ”det visste vi ju alla”. Men allt gick väl – ”antagligen” för att det hela var så obegripligt!

Nu följer en yrkeskarriär med resor ut i världen till institutioner och kongresser och en allt djupare resa in i cellernas smådelar. Man får en inblick i det svåra ryska forskningsklimatet, där agronomen Lysenko ända till Chrusjtjevs fall 1964 var biologins diktator med sin ideologiskt lämpliga teori om hur nedärvning fungerar. Edström reser runt i USA och funderar över varför den amerikanska vetenskapen är så ”vital och framgångsrik”. Han tror att rörligheten är en viktig förklaring – det är vanligt att forskare flyttar mellan olika forskningsmiljöer. Raka motsatsen fick han erfara i Lund.

1965 flyttar Edström från Göteborg till Karolinska Institutet i Stockholm. Hans forskargrupp blir ”tillräckligt uppmärksammad för att vi skulle vara tillfreds”, men ändå trivs han inte i den akademiska miljön på KI. Han känner sig lättad, när han 1979 får chansen att forska i en internationell miljö: Det molekylärbiologiska forskningscentret EMBL utanför Heidelberg. Han har inget till övers för folk som är oroliga för den nya genetiken och stör forskarnas arbetsro.

Hemma igen väljer Edström en tjänst i Lund och möter en insnöad atmosfär som skildras med humor och ironi. Boken slutar – på sjukhus. Edström drabbas av leukemi och får behandling med ett cellgift. Det hela tangerar problem han har funderat över i sin forskning. Till allas lättnad visar sig behandlingen oväntat effektiv och sjukdomen försvinner – förhoppningsvis för alltid. Medlet han behandlas med är en typisk produkt av forskningens villkor. Ett slumpmässigt fynd som utnyttjas kreativt + en målmedveten utveckling till ett effektivt läkemedel.

Boken förutsätter trots en ordförklaring i slutet större kunskaper i biomedicin än de flesta läsare har, om de ska fatta sakinnehållet i Edströms forskning. Men det är inte heller det viktigaste, det är den levande bild av ett forskarliv han förmedlar.

Kjell Andersson