Estoterisk konst ur designhantverk

De är helt jämlika – Kandinskij och Klee med Hilma af Klint och Georgia O’Keefe – med direkt appell till såväl psyke som samhälle. Glöm inte: nazismens första bannlysningar gällde den ytligt sett opolitiska men estetiskt utsökta Bauhaus-skolan, förbjuden redan 1933.

Esoterik används i dag ofta om diverse flum-hokuspokus men erfarenheten är gammal, alltifrån Leonardo da Vincis tal om ett optiskt concetto divino (gudomligt koncept) där han manade sina elever att studera naturens egna verk i färg och form, till Dantes forma universale di questo nodo (sammanflätad universell form).

I denna ädla tradition finner vi nu två sentida efterföljare av yppersta slag i Borås, båda utgångna ur designhantverket.

Leonardo-konceptet anas i Marianne Abelssons konst som den nu gestaltas på Museets Galleri 7 – kring växlingen när vatten fryser till eller is bryts upp, fångat i foto, fusat eller munblåst glas och i en vattenbrusande video. Sällan har jag sett en mer estetiskt genomarbetad vision – från ljusbrytningsfenomen till smått kusliga visioner av att klamra sig fast vid bräckliga isflak – allt tillkommet de senaste två åren.

Allt är faktiskt poesi. Ingalill Sjöblom tar ut svängarna djärvare in i inte bara Dantes hopflätning – tredimensionalitet, allhet, komplexitet.

Hon tar själv begreppet haptik i bruk, känslan omsatt i praktiken, som när en magkirurg arbetar med titthålsteknik in i det tidigare oberörbara.

Hon citerar Margaret Atwood: ”Tid är som om rader av diabilder läggs över varann till ett här och nu.”

Plexiglas – målat på, hoppressat eller format till små hus – ger transparens och öppenhet i färgens överrumplande sinnlighet.

De handtuftade textiliernas solringar ät släkt med Debussys sjunkna katedral. Med ens är hennes konkretism ett vapen mot nuets svulstighet.

Båda utställningarna är lika vackra, vackra, vackra.

Rolf Haglund