En rättfram diplomat
Lite förvånande med tanke på vem som stod bakom undersökningen visade sig den mest särskiljande enskilda faktorn vara utbildning, inte högre utbildning, utan en god allmän skola för barnen, alla barn.
När den lilla afghanska flickan från grottorna i Bamian i filmen Och Buddha föll av skam vill gå i skolan som grabben i grottan bredvid stöter hon på ett illvilligt och tjockskalligt patriarkat, från mannen som knuffar henne så att hon tappar äggen hon vill sälja för att kunna köpa sig en skrivbok till småkillarna som tar henne till fånga för att de vill leka stening. När diplomaten Diana Janse träffar en representant för den afghanska kommittén för mänskliga rättigheter får hon höra det som ofta sägs av män om kvinnor i Afghanistan: våra kvinnor är trygga, de har alltid beskydd, de kan i lugn och ro ägna sig åt att ta hand om hemmet och barnen, i vår kultur högaktas kvinnan. Diana Janse, tänker, men säger inte, att din kultur är skit.
En del av mitt hjärta lämnar jag kvar berättar Janse om de två år, 2004–2006, som hon var stationerad i Afghanistan, och jag gissar att boken kan göra henne till en mediaälskling, det finns inte precis en uppsjö av skarpsinniga och välformulerade yngre diplomater som klarsynt och kritiskt kan kommentera utrikespolitiska händelser och som har ingående kännedom om det egendomliga sammelsurium av korruption, nepotism, våldsdyrkan och medeltida maktspel som utgör den afghanska politikens vardag.
I en by där det ska göras en utvecklingsinsats träffar hon kvinnorna för att höra vilket behov de anser mest angeläget att möta. De säger samstämmigt att de vill ha en dieselgenerator som kan ge elektricitet. Vill de inte ha en skola för flickor, tillgång till barnmorska och mödravård? Nej, en dieselgenerator. Det är förstås männens önskemål de uttrycker, och i en kultur där kvinnan är mannens egendom som han är fri att förfoga över och om han så vill misshandla, blir det också hans vilja som hon främjar enligt känt maktpsykologiskt mönster.
En diplomat kanske inte ens bör tänka att en annan kultur är skit, men jag tycker det är befriande med Janses klarspråk, det finns en mjäkrelativistisk tendens att alltid förstå andra kulturer och därmed på något sätt ursäkta de ibland mest hårresande missförhållanden, som i sig också utgör utvecklingshinder. Det är klart att inget land kommer någon vart när den ena halvan av befolkningen tar sig rätten att förtrycka den andra och dessutom legitimerar det med att någon gud vill ha det så.
Janse hör inte till den kategori diplomater för vilka en stabil windsorknut, halvbildad fransk konversation och välblandade drinkar är centrala livsvärden. Hon jobbar på fältet bland krigsherrar och deras offer och boken om hennes erfarenheter är helt enkelt lysande, både insiktsfull och rolig.
