En intellektuell utmaning

Den omarbetade idéhistoriska avhandlingen Att vara utom sig inom sig är samtidigt både imponerande och intetsägande.

Victoria Fareld är en idéhistoriker av rang, verksam i både Göteborg och Berlin. Avhandlingen rör till största del den kanadensiske filosofen Charles Taylor och dennes försök att aktualisera den romantiska filosofins främsta ikon: Friedrich Hegel.

Målet är att bygga en politisk filosofi som istället för liberalism bygger på det Taylor kallar erkännandets eller vidkännandets filosofi. Det går väl sådär.

Deklarationen på baksidestexten om att boken skulle handla om politisk filosofi visar sig snart vara felaktig. Det här är ett idéhistoriskt arbete OM kopplingarna mellan Taylor och Hegel, men det utgör inget alternativ till den liberala diskussionen. Bara det faktum att konsekvent undvika den riktigt store på det politiskt-filosofiska området: John Rawls, gör att det finns anledning att förhålla sig skeptisk till hela projektet. Endast en gång refereras det ti ll denna den viktigaste politiska filosofen under 1900-talet. Och då bara i förbigående.

Detta vittnar om att Victoria Farelds bok möjligen har ett idéhistoriskt värde, men knappast något att bidra med i den moderna debatt som har exploderat efter Rawls A Theory of Justice från 1971. Enligt undertecknad (som möjligen är alltför skolad i den torra analytiska filosofin) har den praktiska filosofin mer att säga om ämnet än idéhistorien.

Men som sagt: Victoria Farelds bok är ändå imponerande. Språket må understundom vara hur franskinspirerat som helst – i meningen pratigt, omständligt och ibland också tomt på essens – men här finns en intellektuell stringens och ett djup som visar på stor lärdom och insikt.

Det här är alltså ingen dålig bok, långt ifrån. Det är en intellektuell övning som kräver sin läsare, men också belönar den tålmodige. Fareld drar många intressanta slutsatser i sin analys av Taylors expressivistiska tolkning av Hegel.

Hon utmanar varje form av atomistisk slöhet och får åtminstone en inbiten skeptiker att mer än en gång tveka inför det egna avståndstagandet inför essensbegreppet, en tvekan som skulle kunna öppna upp för mer seriösa diskussioner av ontologisk eller epistemologisk art.

Men det blir ändå inte mer än en kort tvekan. Victoria Farelds omarbetade avhandling är i den meningen alltför deskriptiv. Argumenten lyser med sin frånvaro.

Slutomdöme? Att vara utom sig inom sig kan rekommenderas om man är intresserad av en intellektuell utmaning. Om man gillar Hegel, Taylor, expressivism och idéhistorisk forskning i framkanten kan det här nog kännas ytterst tillfredsställande.

Den som är intresserad av begreppen rättvisa och jämlikhet gör dock bättre i att även fortsättningsvis ägna sig åt den mest livaktiga grenen av den politiska filosofin, den gren som både Taylor och Fareld (?) alltför lättvindigt avfärdar.

De liberala rättviseteorierna levererar ju åtminstone argument, oavsett om dessa sedan håller eller inte.

Mikael R Karlsson