En Göteborgskolorist som gick bortom det gängse

Det gav namn åt en grupp konstnärer varav de flesta studerat för Tor Bjurström på Valand på 1920-talet. På senare år har den ene efter den andre geniförklarats, extatikern Inge Schiöler och den ljuse magikern Åke Göransson, båda i kamp med mentalsjukdom, idésprutan Alf Lindberg med sitt klangfärgsmåleri, humanisten Nils Nilsson med sin kammarmusik i färg, samt den svalare, ljusskimrande klassikern Ragnar Sandberg, med åren med alltmera smak av Georges de la Tour och Cézanne. Men märkligt tyst var det om ärkekoloristen själv, Ivan Ivarson. Ivan kunde, han! Han lekte fram allt, suckade Ragnar Sandberg avundsjukt. För nya museichefen Isabella Nilsson bör Ivarson ha varit ett självklart val för hennes första stora höstutställning, den största sedan 1975 på samma museum. Nu visas ett 60-tal verk. Förra gången var det betydligt fler, 174, men urvalet och lyskraften räcker för att fylla en med nästan samma känsla som mötet med Emil Nolde i ett sotsvart Hamburg efter kriget, detta att tillvaron bara lyfter.

Ivarson fick ett kort liv liksom flera andra i gruppen, men han hann måla runt 500 verk under sexton intensiva år som konstnär innan han plötsligt dog 1939, bara 38 år gammal. Känt är hans ord om lusten att äta färg, att måla var att dikta i färg och han gjorde det med sina starkt lysande och oblandade primärfärger, blått, gult, rött, grönt mot klangbotten av ultramarin. Men konstnärslivet var hårt under 30-talets depression, när han med föga framgång, därtill plågad av reumatism, gick runt och knackade dörr för att få sälja ett och annat verk. Helst ville han inte sälja men han måste ha pengar till färg. Men det han inte kunde leva, det målade han med nästan tropisk yppighet.

Han växte upp på Stampgatan mitt emot den makabra ingången till Stampens kyrkogård med mottot Tänk på döden som han såg varje dag på väg till skolan. Men han höjde blicken över både Göteborg och småskurenheten. På Konstmuseet ser vi hans lovsånger till livet som koloristen par préférence, märkligt nära en expressionist som Nolde men också med drag av en Bonnard. Plötsligt förstår jag hur åsynen av Ivan Ivarsons måleri en gång fick Ragnar Sandberg att övervinna tvivlet på sig själv och återuppta sitt eget målande: Så har det nog alltid varit: tvivlet på måleriet har för honom bara kunnat upphävas av måleriet självt, det krävs ett tålamod som bara kan utvecklas av den som går udenom, sa Sandberg. Ivan Ivarson gick udenom.

Rolf Haglund