En gaphals för mycket

Det är alltid intressant med böcker som utger sig för att vara succéromaner. Sheila O’Flanagans Den jag ville ha är just en sådan bok. Eller faktiskt ännu bättre, det är Den internationella bästsäljaren. Den. Inte en bland andra utan just Den.

?Gör ett sådant epitet den bättre på något sätt? Tyvärr inte. Bästsäljare säger som bekant inget om kvalitet utan ger snarast en vink om framgångsrik marknadsföring eller kanske ett bra pris.

?Sheila O’Flanagan är dock på inget sätt en doldis utan säljer säkert en och annan roman enbart på sitt namn. Tillsammans med landskända (hon härstammar från Irland) författare som Marian Keyes och Maeve Binchy driver hon genren framåt. För det har hänt en del inom den här delen av underhållningslitteraturen. Chic-litgenren är inte enbart guld, glam och glitter nu för tiden. När det gäller O’Flanagans Den jag ville ha faller jag för den ena karaktären, men inte den andra. Låt mig förklara.

Romanen kretsar främst kring Darcey som i händelsens nutid är en framgångsrik businesswoman med en karl i varje hamn (det är faktiskt så pikant). Darcey har en barndomsväninna vid namn Nieve, som är än mer framgångsrik i pengar räknat, och som är på väg att ställa till med Irlands flådigaste bröllop. Vänskapen mellan de båda kvinnorna är minst sagt frostig eftersom Nieve avslutade bekantskapen med att stjäla Darceys pojkvän. Det hände för sisådär tio år sedan och Darcey och Nieve har sedan dess inte haft kontakt. Inte förrän bröllopet stundar och deras vägar korsas igen. Allt bra så långt, och storyn som sådan har jag egentligen inte mycket att invända emot. Det är själva karaktärerna Darcey och Nieve som är problemet.

?Darcey, som är den sympatiska i den här duon, är framställd som en förhållandevis komplicerad person. Hon är mångfacetterad och känns väl sammansatt. Dessvärre kan inte detsamma sägas om Nieve. Boken igenom (det blir dock något bättre alldeles i slutet efter att den stora katastrofen inträffat) är hon en skrikande gaphals som inte tänker på annat än pengar, pengar och återigen pengar. Det är tecknat med breda penseldrag, för att använda en lika övertydlig metafor som O’Flanagan använt för att beskriva Nieve.

Det är för mig fullkomligt orimligt att någon stup i kvarten ”skriker” ut sina repliker

istället för att som brukligt ”säga” något. Och det är ett stort irritationsmoment när jag läser Den jag ville ha.

Therece Tilly