Empati och klarsyn bakom Bukowskis fyllor
Relativt unga, devota män – har man överhuvud träffat en kvinna som gillar Bukowskis texter? – som inbillar sig att de är soulbrothers med den store poeten och tycks tro att de finns med på varenda snapshot Bukowski brände av borta i LA.
Jag tror, till att börja med, inte alls det är så enkelt att Bukowski skriver sitt liv, inte enbart i varje fall, det vore att reducera honom som konstnär.
Snarare att han som poet skapar en värld man som läsare kan kliva in i, och kanske känna igen sig i, men knappast räkna med att träffa vare sig författaren eller sig själv.
Utgivningen av Bukowski-poesi på svenska tycks även den lida av nån wannabe-sjuka och måste uppenbarligen legitimeras med lojalitetsförklaringar från nån hip svensk poet för att kunna publiceras.
För något år sedan var det Bob Hansson som i förordet till ”Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna” var tvungen att leverera ett sakrosankt förord, nu när Otvättad kärlek och helveteshundar kommer på Lindelöws förlag är det Marcus Birro som tillåts klampa in med ett efterord – ett efterord som säger mer om honom själv än om Bukowski – och ge läsaren en läsmanual vars essens är att riktig poesi minsann måste direktträffa ballarna, såsom mästarens, annars är den inget värd!
Vilket trams!
Och måste Bukowskis storhet förklaras hela tiden? Bukowski är en stor diktare – räcker inte det? Han behöver inga apologeter.
Otvättad kärlek och helveteshundar är egentligen en återutgivning av Einar Heckschers 214 dikter – från 1995 – den gången, den första Bukowski-poesin på svenska.
Här presenteras nu i en nedbantad version med 134 av dessa dikter, eller ”låtar” med Heckschers ordval, från sammanlagt nio originalvolymer. Och detta är förstås, trots ett mindre omfång, fortfarande stor poesi, även om jag för egen del sörjer att förlaget, eller om det nu är Heckscher, valt bort några personliga favoriter. Alternativt, försuttit möjligheten att lägga till texter man kanske förbisåg den gången.
Charles Bukowski är en politisk författare – även om han värjde sig mot varje formulering i den riktningen – och det finns förmodligen ingen poet som så konsekvent skildrat vad som sker på kapitalismens soptipp.
Läser man Bukowski någorlunda noggrant hittar man lätt en värld bakom fyllor och fruntimmersaffärer, det hans vulgärpopularitet vilar på, där normalklangen inte alls är maliciös, snarare inkännande, för att inte säga empatisk, och klarsynt reflekterande: en galen värld skapar lätt galna människor, och de som inte reagerar på den, de blankpolerade och välstrukna, kanske är allra värst ute.
Eller som Bukowski uttrycker det i slutraderna i dikten Somliga :
”somliga blir aldrig galna.
vilka i sanning förfärliga liv
de måtte leva.”
Per-Axel Svensson
