Dystopisk framtidsthriller

Han är också en av Sveriges mest spelade dramatiker och har flera andra strängar på sin litterära lyra. Trots detta är Lindström något av en doldis, vilket han verkar ha valt och tycks trivas med. När jag läser ett urval intervjuer med honom återkommer känslan av att han gärna kollar in läget och tar tempen på tillvaron lite vid sidan av. På ett direkt påstående att få verkar veta vem han är blir svaret: ”Min fru vet vem jag är. Och katten. Det är väl huvudsaken?” Punkt.

Han är i alla fall författare till Annas dagbok. Boken är en framtidsthriller om en katastrof där just människans reflektionslösa flockmentalitet blir en del av problemet. Lindström klär fiktionen läskigt realistiskt och hade den inte utgett sig för att vara en framtidshistoria hade man nästan behövt sätta en varningstext på boken. För den är verkligen en dystopi.

Fiktionens realistiska förklädnad är genomdriven från början till slut. Redan titeln Annas dagbok har undertiteln ”Den oavkortade originalutgåvan.” Själva texten inleds med ”Förläggarens förord”. Detta fungerar både som förstärkning av sanningsgraden och som en förmildring av hemskheterna som ska komma att berättas. Man säger att man diskuterat att göra vissa strykningar i Annas text men kommit fram till att alla ändå vet att katastrofen inträffat; ”Vi tror därför inte att någon kommer att bli chockad av innehållet i dagboken.” Med detta kittlas såklart också läsarens nyfikenhet.

Någon gång i framtiden efter 2012 visar svensk teve dokusåpan ”Skeppet.” Den utspelar sig på ett forskningsfartyg på exkursion i Norra Ishavet. Det som idag är miljöhot är nu verklighet och forskarnas uppdrag är att göra olika mätningar på de smältande isarna. Anna, 14 år, tittar som alla andra på en direktsändning när en av besättningsmännen plötsligt faller ihop. Genast släcks teverutorna ner och förklaringen som kommer är att mannen varit sjuk och kollapsat av utmattning. Sanningen är dock mycket värre än någon kunnat ana. Finns det ett dödligt virus i den smältande isen?

Till en början överskuggas, för Annas del, de yttre händelserna av upptagenheten med en spirande förälskelse, men snart tar dödshot och kampen för överlevnad överhanden. Berättelsen övergår i en kamp på liv och död där en vän kan bli din fiende i fajten om den sista brödsmulan. Jag vet inte vilket som är mest skrämmande det fysiska dödshotet från viruset eller det som händer med människornas själar. Både bokens personer och läsaren ställs inför svåra moraliska och biologiska frågeställningar. Människan måste inse att det gäller att äta eller ätas.

Det är verkligen en fruktansvärd global katastrof med massdöd och svält. Men förintelsen är inte total och kärleken kan ändå finnas mellan människospillror. Detta är en insikt och bokens enda hopp som Anna delar med sig av genom sin dagbok. En dagbok som slutligen låses in för Anna vill inte att hennes lillebror ska läsa den. Det är ingen läsning för småbarn konstaterar hon. Det håller jag med henne om men blir ändå konfunderad. Annas lillebror har just genom- och överlevt samma katastrofscenarion som hon själv. Jag undrar hur Börje Lindström ser på litteraturens kraft och funktion. Måste den inte kunna hjälpa oss att förstå och bearbeta trauman? Inte vill väl författaren bara skrämma läsaren? Jag tror inte det men han tycks inte heller tvivla på att vi verkligen går mot nya större katastrofer. Och han har fått rätt förut.

Eva Wahlström