Doktor Strömquist har bästa medicinen
”Du har rätt? Det här känns som en fruktansvärd prestigeförlust för alla oss visa män.”
Knappt har jag skrivit klart en lång drapa om hur illa jag tycker om uppbygglig och ”duktig” litteratur ”med ett viktigt ärende” innan jag måste göra ett undantag från den regeln. Serietecknaren Liv Strömquist relanserar nu sin debut från 2005, Hundra procent fett, med ny papperskonsistens på pärmen (hårdpocket) och någon liten tilläggsserie. Men för den som upptäckt henne först på senare år, med albumen Drift, Einsteins fru och Prins Charles känsla, är Hundra procent fett förstås obligatorisk.
”Och sen? när jag målat färdigt bilden? blev jag så gripen att jag GRÄT.”
Den är definitivt uppbygglig. Den har också ett viktigt ärende, eller flera. Strömquist angriper sexism, rasism, medier, kapitalism, klassamhället, exotism och imperialism- och erbjuder samtidigt tröst. Det är samhället som är sjukt, inte du. Om du svarar negativt på etablissemangets förväntningar, är det en sorts kvitto på att du är fullt frisk. Doktor Strömquist förklarar, förtydligar och förenklar utan att trivialisera.
”Jag hade till exempel varit hemma hos (nynazisten) Claes Rumpa när jag var liten och köpt vandrande pinnar, som han födde upp och sålde.”
Hennes serier är intrikata och exakta på det där sättet som får en att plötsligt börja använda uttrycket ”på pricken!”. Med ofantlig tonsäkerhet och självklara men oväntade vändningar strippar hon det där som betraktas som av gud givet och normalt, framför den största skrattspegeln på hela tivolit. Självdistansen och självkritiken ligger som en extra twist i varje slutruta. Därför blir det aldrig Bamse-naivt eller världssamvetes-pompöst.
”Jag köpte den skitbilligt från en riktig indian! Men man måste pruta annars lurar dom en. Mönstret betyder att universum är heligt.”
Trots att det är några år gammalt är Hundra procent fett superaktuell. Liv Strömquist gör det privata politiskt och är samtidigt svårt rolig. Vi har inte så många som hon.
Rebecka Åhlund
