BT:s kulturredaktör: Baksis bok om Stieg Larsson – vänskapligt porträtt
Författaren Kurdo Baksi har redan blivit anklagad för att dels smutskasta sin vän, dels försöka utnyttja honom för att tjäna pengar.
Det är dumheter – såvida man inte tycker att alla som skriver biografier utnyttjar andras liv orättfärdigt.
Baksis porträtt är kärleksfullt och känns eftertänksamt och uppriktigt. Några stora hemligheter om Stieg Larsson avslöjar boken kanske inte, men den är klart läsvärd. Den kretsar mycket kring Larssons liv som journalist, debattör och glödande anti-rasist.
Det är svårt att recensera Min vän Stieg Larsson utan att först ta ställning till kritiken. Stieg Larssons förra sambo Eva Gabrielsson sa i SVT:s Kulturnyheterna att hon såg boken som förtal:
– Kurdo försöker göra ett karaktärsmord på Stieg som journalist och säga att han var oseriös, fibblade med fakta, inte var objektiv – att han kort sagt inte gjorde sitt jobb vare sig på TT eller Expo. Jag vill bara säga att det här är inte sant.
Att Stieg Larsson var oseriös och fibblade med fakta står faktiskt inte i boken. Däremot står det att han intervjuade sina kompisar och skrev om ärenden där han själv var inblandad. Det är inte ovanligt att journalister gör någon gång, fastän vi inte borde.
Och att Stieg Larsson ”inte var objektiv”? Skulle det vara en anklagelse?
Ärligt talat, journalistiken har aldrig varit objektiv på riktigt.
Faktum är att ju mindre objektiv journalistiken utger sig för att vara, desto intressantare är den ofta. (Däremot ska den förstås vara saklig och inte lögnaktig, men det är väl en annan sak?)
Arbetsgivaren TT har också protesterat, precis som kollegerna på antirasistiska tidskriften Expo.
Förlaget Norstedts gråter knappast över stormen. Den kommer förstås bara att öka intresset för boken. Inte helt överraskande har rättigheterna redan sålts till många andra länder där Millennium-trilogin redan gjort succé.
Det kommer fler böcker om Stieg Larsson, sambon Eva Gabrielsson skriver själv på en.
Om man bara inte försöker läsa Min vän Stieg Larsson som ”the complete Stieg Larsson-story”, utan bär med sig att det är en persons bild och att alla inte instämmer fungerar den fint.
Kurdo Baksi inleder med begravningen den 10 december 2004 på Skogskyrkogården i Stockholm och ger sedan läsaren de glimtar av Stieg Larssons liv som han själv förmår.
Boken är rakt och enkelt berättad, om än lite sentimental ibland.
Alla som läst om Millennium-hjältinnan Lisbeth Salander kan se att Stieg Larsson ville skapa en annan sorts kvinnoroll, en där kvinnan inte är deckarens ständiga offer.
Enligt Kurdo Baksi bar Stieg Larsson med sig en traumatisk händelse från tonåren. Några av Stiegs vänner våldtog en tjej i samma ålder. Stieg förhindrade det inte, och hade svåra samvetskval. När han ringde upp tjejen efteråt sa hon att hon aldrig skulle förlåta honom.
Men Lisbeth Salander och de andra kvinnorna i Män som hatar kvinnor slår tillbaka mot män som förtrycker dem.
Varför hon heter just Lisbeth har jag själv alltid undrat över – det är ett väldigt udda namn på en cool ung hacker – men det förtäljer inte Kurdo Baksis bok.
Jämställdhetsfrågorna gick alltid hand i hand med antirasimen. Stieg Larsson kämpade ständigt med ekonomin för tidskiften Expo, som senare gick ihop med Kurdo Baksis Svartvitt. Han jobbade nio till fem, det vill säga nio på morgonen till fem på natten. De ohälsosamma matvanorna och många, många cigarretterna gjorde säkert sitt till för att han dog i förtid bara 50 år gammal.
Kurdo Baksis vänskap med Stieg Larsson bottnade i deras gemensamma projekt och engagemang.
Men när Kurdo tänker tillbaka och saknar Stieg är det inte för att han tänker på nästa tidningsprojekt, utan för att han hade velat berätta för sin vän om en kvinna han blivit förälskad i. Det är fint.
