Blod och Lundin Oil

År 2001 var det en del skriverier. Amnesty menade att Lundin Oil ”uppmuntrar indirekt till övergrepp” på civilbefolkningen.

Men mediestormar mojnar snabbt. Företaget bytte namn till Lundin Petroleum och borrandet fortsatte. I Sudan, Etiopien, Kongo-Brazzaville.

Om detta roffarföretag har frilansjournalisten Kerstin Lundell skrivit reportageboken ”Affärer i blod och olja”. Lundell har samlat tillräckligt många vittnesmål och avslöjande uppgifter för att fälla en hel koncern. Om inte juridiskt så moraliskt.

Av alla de moderna myter man levereras dagligen är myten om ”Det stora onda företaget” en av de starkare. Berättelsen om den lilla människan i maktens käftar är så tacksam, så insmickrande, att den riskerar att bortse från detaljer som motsäger den.

Men ibland är myten förkrossande korrekt.

Att ett svenskt företag har verksamhet i diktaturer är vardag. Att företaget suger ut jorden i skydd av regeringssoldater är illa, men i oroliga länder är det en konsekvens av det förstnämnda.

Men att ett börsnoterat svenskt företag accepterat och dragit fördel av att milisen avrättar och torterar människor, och driver tusentals på flykt, är vämjeligt.

Sådana anklagelser står och faller med bevisen.

Vilka bevis har Lundell?

Inga hundraprocentiga. Inga erkännanden eller videoupptagningar. Men starka nog. Dels den sudanesiska lokalbefolkningens berättelser om hur militären brände byar för att ge plats åt oljefält. Dels rapporter från tunga organisationer som Amnesty, Human Rights och Christian Aid. Och inte minst vittnesmål från människor som utsattes för direkt våld av miliserna som skyddade oljefälten och från en man som själv deltog i våldet.

Från Lundin Petroleums håll kan man naturligtvis invända att man inget visste. Inte om lidandet i Sudan, inte om tortyren i etiopiska fängelser, inte om nånting.

Och hur som helst, är det inte bra att det kommer företag till landet?

Visst skapar företag ofta välstånd. Men skrupelfria företag som lierar sig med diktaturer skapar välstånd för några få och lidande för resten.

Det finns helt enkelt för många samstämmiga uppgifter, för många indicier för att det här ska kunna försvaras.

Hur många tror på att ett företag med erfarenhet från oroshärdar världen över inget visste?

För att få svar på vad vår nuvarande utrikesminister skulle i den här ondskefulla gyttjan att göra måste vi nog ringa hans bankir. Carl Bildt har blivit politikens motsvarighet till billack. En glansig fernissa allt glider av.

Är det hans påstått höga intelligens som skrämmer? Hans erfarenhet, hans kontakter? Att han läser Tysklands senaste BNP-statistik som kvällslektyr?

Att Sverige utsåg en utrikesminister med band till Putin (Bildt hade länge intressen i företaget Vostok Nafta) och ett roffarföretag (Lundin Petroleum) vore otänkbart om inte utrikesministern var just Carl Bildt.

Nu har Lundin Petroleum och systerföretaget Lundin Mining dragit vidare. Ifjol såldes licensrättigheterna i Etiopien och Somalia till företaget Africa Oil Corporation.

Som för övrigt grundades av Lukas Lundin, styrelseledamot i Lundin Petroleum.

Ingen kommer att fällas för Lundinkoncernens äventyr i Sudan och Etiopien. Men det minsta man kan begära är en statsfinansierad utredning. Inte att en frilansjournalist, hur driven Kerstin Lundell än är, och kristna hjälporganisationer ska göra allt jobb.

Samarbete med en regering som understödjer folkmordet i Darfur är bara för mycket.

Nämnde jag förresten att en del av din pension, närmare bestämt Andra AP-fonden, investeras i Lundin Petroleum?

Erik Hammar