Biografi med skärpa
Så är inte fallet med Lars Josefssons (f 1946) Själens obotliga ensamhet, en i flera avseenden märklig publikation.
Redan den vackra formgivningen skapar förvirring. Dessutom är papperskvaliteten ovanligt hög. Sidorna rymmer drygt 40 rader. De är 13 centimeter breda och texten sträcker sig över hela 360 sidor. Håkan Bergs foton och andra illustrationer håller god kvalitet.
Alla resurser som lagts ned på det yttre låter antyda att boken befattar sig med en kunglighet eller åtminstone en potentat. När det sedan uppenbaras att Frans Oskar Andersson var en missanpassad bondpojke, i avkroken Mossebo, väcker det frågor.
De resurser som lagts ned på utanverket visar sig dock harmoniera med bokens tendens. Den kan delvis betraktas som en solidaritetshandling, en sorts äreminne över en udda och marginaliserad individ. Sällan har en så pass okänd och, enligt etablerade värdeskalor, betydelselös person, begåvats med en sådan maffig biografi. De okonventionella proportionerna fascinerar.
En annan egenhet hos boken är den omsorgsfulla och minutiöst formade stilen. Tydligen har Lars Josefsson haft ett ansenligt källmaterial att utgå ifrån och känslan är att han snarare lagt till än dragit ifrån. I kompositionen laborerar han i alla fall inte med någon beskuren dramaturgi, utan har valt att exponera stoffet kronologiskt.
Undertiteln lyder ”Dokumentär roman om Frans Oskar Andersson 1871-1953”. Verklighetsbetonat är det helt visst, inte minst genom alla de brev som citeras, många från släktingar som emigrerat till Amerika. Bildmaterialet förstärker det autentiska draget.
För övrigt baseras framställningen på inlevelse. Vad gäller det litterära ligger tonvikten på psykologiserande. Författaren applicerar många föreställningar på det som huvudpersonen förmodas tänka och känna. Ibland kan det vara svårt att se var gränsen mellan fakta och spekulationer går.
På det hela taget ställer framställningen stora krav på läsaren. Stundtals kan det vara riktigt prövande. Det råder dock ingen tvekan om att allt tålamod som uppbringas kan ge rik utdelning. Även när författaren ensidigt fokuserar som mest på huvudpersonens privata förhållanden, får det nämligen till följd att också hans familj och släkt framträder, liksom det samhälle och den tid han lever i.
Den extrema detaljskärpa som eftersträvas och appliceras, ger den paradoxala effekten att även ett vidvinkelperspektiv framträder. Eftersom texten sträcker sig över drygt 80 år, historiskt omvälvande därtill, utgör den en vittfamnande tidsspegel.
Men i centrum står förstås Frans Oskar Andersson själv. Hans existentiella dilemma grundas på det faktum att han är en teoretisk begåvning, i en social kontext där en sådan egenskap värderas mycket lågt, eller snarare förbises. Till utrustningen hör dessutom en extrem överkänslighet, som ofta yttrar sig i en rädsla för förändringar och därmed för det obekanta som helhet. Därför förblir han en hemmason, bunden särskilt till modern, under perioder fångad i närmast paranoida föreställningar.
Efter föräldrarnas död bosätter sig Frans Oskar Andersson, runt 1920, i Ambjörnarp. Men eftersom han är ”komplett hoptvinnad med sitt förflutna” leder det inte till någon nyorientering, utan han förblir ”insnärjd i sin egen enslighet”.
I yttre avseende förblev alltså hans liv händelsefattigt. Men av Lars Josefssons biografi framgår att det inte nödvändigtvis måste vara där som den mest engagerande dramatiken utspelas. I det avseendet är Själens obotliga ensamhet en meriterande bedrift.
Peter Grönborg
