Bilder av en stad i förvandling

Gillar ni att resa? Vad sägs i så fall om en tidsresa över julhelgen? En sådan erbjuds i boken Historien om Borås stadsbebyggelse med underrubriken Andra delen: Om hus och människor. Författare är stadsantikvarien Fredrik Hjelm. Hjälp har han haft av Jonas Häggström och Sture Sjöberg, de tre som tillsammans gjorde första delen av samma bokverk 2004.

En av bokens främsta tillgångar är fotografen Gustaf Nilssons stora samling av glasplåtar som nyligen förvärvats av Stadsarkivet. Med sin oöverträffade skärpa låter dessa bilder oss komma i närkontakt med andra tider. Det är ett bra val att låta boken till största delen bestå av bilder med utförliga beskrivande bildtexter. Se bara den första bilden av justerare Lanners hus i kvarteret Brage vid Kungsgatan, tagen den 28 augusti 1914. Första världskriget är precis en månad gammalt men av det syns ingenting i sommaridyllen. Det är också lätt att i förstone glömma de hårda livsvillkoren för dem som bodde här. Bilden andas varm sommardag med spetsgardiner innanför fönster på glänt. Två barfotabarn står utanför porten och iakttar fotografen nyfiket, en pojke i keps och knäbyxor och hans lillasyster i kolt. Vandrar man vidare runt i bilden, och hur skulle man kunna låta bli, så ser man det skeva uthusets panel som angripits av röta där den möter marken. Fuktskador i panelen kring fönstren antyder att det nog var ett tag sedan huset målades. Så kunde man fortsätta att resa genom bokens säkert bortåt 600 bilder.

Men i boken berättas också en historia. Den kunde beskrivas som en klassresa genom Borås med början i trångboddheten längs tvärgatorna på Norrby. Det är slående att här kommer vi inte in. Det närmaste en interiör vi får se är Gustaf Nilssons bild av ”Gossar i baljorna” från badet på Norrby folkskola 1906. Förväntansfullt tittar de på oss genom ett århundrade och bildtexten konstaterar att ett hårt arbetsliv väntade de här grabbarna och eget badrum skulle det dröja minst 30 år innan de fick.

Vi får följa folkhemmets tegellameller med badrum och till synes evig sommar innan boken återvänder till kronologin och klassresan genom stenstaden Borås. Två herrar i plommonstop, fluga och käpp på en bänk i stadsparken med stadens nya industrier som bakgrund har fångats av den allestädes närvarande Gustaf Nilsson. Här bjuds vi sedan in av ett självmedvetet borgerskap som lät fotografen föreviga sina stora våningar, som bokstavligen fyllde en hel våning i 1880-talets rikt smyckade stenhus. Och Hjelm får anledning att med hjälp av rikligt med planer reda ut den borgerliga bostadens repertoar av rum: matsal, salong, herrum, kabinett, sängkammare och i de bakre regionerna barnkammare, kök, jungfrukammare och serveringsgång.

Efter en utflykt i Villastaden återvänder vi till innerstadens och dess handel. Särskilt får vi följa den kooperativa rörelsens många försök att etablera sig i Borås från handelsföreningen Framåts enkla källarbutik 1914 via allt större och modernare Konsumbutiker till 1968 års brutalt stora varuhusbygge mitt i centrum. Här får antikvarie Hjelm anledning att säga att ”Byggnadens ekonomi och bästa affärsläge var viktigare än invånarnas trivsel och stadens historia”. Samtidigt kan jag inte undgå att notera att Hjelm beklagar att Tempos varumärke, ”tårtpappersfasaderna” från 1961, försvann när huset 15 år senare fick annan funktion (och jag håller med honom). I efterhand är det lätt att förundras över den 10–15 år korta perioden av varuhusbyggande som förstörde mängder av kvarter i de svenska stadskärnorna för att sedan lika snabbt överge dessa etableringar för stormarknader i stadens utkanter. Det är också som om bokens 70-talsbilder illustrerar en kvalitetsförlust. Visserligen är de i färg men de saknar helt Gustaf Nilssons glasplåtars lockande skärpa och de har ett dött och trist ljus. Som om tiden kört vilse någonstans under rekordåren.

Avslutningsvis återvänder vi till den första bildens nio kvarter med blandad bebyggelse som revs 1974 och ersattes av Högskolans enda kvarter, ”ett ointagligt fort i rött tegel”. Vid den här tiden var Bygg-Sjögrens gula skylt en ”dödskyss” för stadens äldre hus. Hjelm menar upprört att ”en sämre stadsmiljö är svår att hitta”. Och inte var det någon guldålder för Boråsarkitekturen som boken slutar i. Ändå saknar jag här några av Bernt Ragnarssons många pressbilder från Västgöta-Demokraten som så väl fångar 1960-talets dubbelhet av framtidstro och förstörelse. Om man nu är ute efter att förstå hur det blev som det blev.

Så vad blir då den tredje delen av Historien om Borås stadsbebyggelse, om några år? Antikvarierna, och arkitekturhistorien, har länge ansett sig behöva en generations distans till det man tar ställning till. Annars finns ju en märklig historia att berätta om Borås förvandling från gråmulen industristad till framgångsrika försök att placera sig på upplevelseekonomins karta. Och jag vill tro att det kunde bli en berättelse om det historikerna kallar spårberoende längs banan textil–konfektion–postorder–reklambyråer–design. En tidsresa det också.

Claes Caldenby

professor, arkitekturhistoria

Chalmers universitet