Camorran är inte Robin Hood

Italienarna har inga pengar längre, och när han får höra att det snackas om lågkonjunktur även i Sverige rynkar han pannan.

Svennarna som ligger på rad och låter svetten droppa ner i sina pocketböcker har sina barns namn tatuerade på armarna. Ingen nämner räntan som kan gå upp ännu mer.

Man vill ju inte förstöra semestern, och dessutom: det är väl egentligen bara att sluta köpa cocktailtomater och det dyraste toalettpappret? Det gör väl inget om det river lite när man torkar sig?

Jag brukar skylla min fascination för gängledare och maffiosos på att jag blev faderlös vid elva års ålder.

I brist på en sund manlig förebild valde jag osunda manliga förebilder. (Jag kände inga vuxna män förrän jag blev vuxen själv och började dejta dem.)

Eazy E och Don Corleone har hjälpt mig mer i min personliga utveckling än alla kvinnliga företagsledare, egensinniga konstnärer och bergsklättrare tillsammans.

Men när jag lägger mig bland svennarna på rad på halvtrasiga solstolar i Baia Domizia och sträckläser Roberto Savianos ”Gomorra” så är det något annat.

”Gomorra” är en ganska strulig bok, kronologin är förvirrad och kanske är översättningen undermålig (Saviano har till exempel ”fläckvisa” minnen av något, ”(?) som fläckarna på en dalmatiner”).

Jag tragglar mig ändå igenom den med samma iver som jag porrsurfar crip walk-videor på YouTube.

Jag läser om en person som dödas genom sandätning. Han spottar och kräks, men dör till sist av fattigmansbetongen som bildas av sanden och hans saliv.

Det är för grisigt, inte alls omérta och det där snygga, hotfulla- men- sublima. Det gentlemannatjuv-aktiga. Någon sorts biblisk, eller åtminstone poetisk rättvisa.

Jag har alltid, inser jag, förknippat maffia med ”det var den sista, åk nu!”. Robin Hood. Roberto Savianos berättelse är bara äcklig, hopplös och fruktansvärd.

Natten mellan lördag och söndag vaknar jag. Fläkten surrar, min unge snarkar, det är kol mörkt. Klockan är halv tre. En sopbil står utanför vårt lilla hus och brummar, av alla tider på hela veckan.

I Neapel, några mil söderöver, är femton av sjutton sophämtningsföretag associerade med camorran.

Det hugger lite i magen och jag hör först en helikopter floppra lågt över taken, sedan skär ljudet av en snabb motorbåt genom vågornas tröga brus. Det här är inte ett dugg spännande.

Riktigt rädd blir jag först i sista kapitlet, när sopberget beskrivs mera ingående. I Syditalien är det vinstmaximerare som driver sophanteringen. Vi har en ekologisk katastrof i faggorna.

När bussen tar oss tillbaka mot flygplatsen ser jag ut över landskapet, tänker att det påminner lite om Öland och ryser av tanken på hur mycket giftigt, livsfarligt avfall som bara dumpas här.

Så medelklassigt.

Åker hem, äter ekologiskt, lokalt producerat, behöver inte vara rädd för kvicksilver i mozzarellan.

Väl? Än? Eazy E är död sedan många år.