Nu längtar jag bara efter sommarregn

Men till sist går man genom kyrkporten, ut i den gränslösa, hett åstundade, friheten.

Det är början till slutet på ordningen och redan. Början till slutet på den vettiga dygnsrytmen. Början till förvildningen. De ljusa nätterna, de pyrande glödbäddarna.

I juli kommer amerikanska släktingar på besök. Jag oroar mig redan. Vad ska man bjuda dem på? Janssons frestelse? Sill?

Hur ska man underhålla dem på ett svenskt sätt? Kanske åka till havet och fiska krabbor? Kanske Liseberg?

Nu börjas det. Den eviga besvärjelsen: Bara det inte regnar. Men den här sommaren har jag gjort en överenskommelse med mig själv.

Jag ska inte låta någon väderlek stjäla min sommar. Jag tänker börja älska regnet. Hur länge det än håller på, hur olägligt det än kommer, för om man lyckas älska regnet som öser ner över ens gardenparty, då kan man lyckas med allt.

Det är en fråga om inställning. Jag älskar regnet. Och om det regnar hela tiden när amerikanerna är här ska jag säga: "Vilken tur ni hade! Tänk att ni får vara med om ett så här underbart typiskt svenskt regn."

Woody Allen är väldigt förtjust i Sverige, ska jag upplysa dem om, inte bara för Ingemar Bergman utan också för regnet. Som hör ihop med Ingemar Bergman. Som hör ihop med det svenska kynnet. Vemodet, ska jag förklara för amerikanerna, det är ett begrepp – svenskt vemod.

Ordet är lite svårt att översätta. Min ordbok föreslår (tender) sadness eller (pensive) melancholia. Mild sorgsenhet eller tankfull melankoli. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Solen kanske badar hela Sverige i sitt varma ljus när amerikanerna är här.

Jordgubbarna kanske blir solmogna och söta, mördarsniglarna kanske torkar ut.

I så fall får väl det också duga. Solen är mindre svårälskad än regnet. Den bringar varken mild sorgsenhet eller tankfull melankoli.

Tur i oturen, ska jag säga till amerikanerna. Solen är ju också nice, men på ett annat sätt.