Skakig start och regnigt slut för Jorja Smith

Intresset kan i bästa fall beskrivas som försiktigt entusiastiskt, publiken framför scenen är kanske bara hälften så stor som vid Zara Larssons spelning ett par timmar tidigare. Det är Smiths andra besök på festivalen, men i fjol behövde hon inte fylla en lika stor scen.

De inledande minuterna av Jorja Smiths spelning är skakiga. Basen vibrerar så högt att sången dränks totalt men någon måste ha insett misstaget och skruvat ned lagom till tredje låten ”Where did I go?”.

Sättningen är enkel för att vara på Way Out Wests största scen, med inspelade stråkar, en synt, en basist och en gitarrist samt en trummis, något som passar Jorja Smiths djupa röst och starka vibrato.

Jorja Smith verkar lite blyg när hon tackar publiken och alla som lyssnat på debutalbumet ”Lost & found” från året innan, ett album som gav henne utmärkelsen bästa kvinnliga artist på årets Brit Awards. Först när hon ber publiken att sjunga varannan rad och själv rappar versen i ”Lifeboats” tar det fart och Smith ler mot publiken.

– Det där lät otroligt, tack så hemskt mycket, säger Jorja Smith

Samtidigt börjar det regna, för första men säkerligen inte sista gången under festivalen, och många ur publiken börjar lämna under ett långt gitarrsolo, som ändå river ned en hel del applåder.

Trots regnet står ändå de mest trogna fansen kvar längst fram i mitten. När scenen mörkläggs och Jorja Smith lyses upp bakifrån av ett blått ljus i inledningen till ”Blue lights”, en låt om polisbrutalitet, blir det riktigt effektfullt och publiken jublar. Men med Smith som första festivaldagens sista nummer blev det ingen publiksuccé för Way Out West.