Sex, våld och klimatkris i vårens bokflod

När Marie blir våldtagen av sin chef bestämmer hon sig för att inte berätta om det för någon. Men undan för undan förändras hon av händelsen, som till slut hotar hela hennes existens. Inès Bayards roman "Det onda", nominerad till Goncourtpriset i Frankrike, är en av flera böcker i vår som undersöker sambandet mellan sex, våld och makt.

Om kärlek och våld är så nära förbundna – hur ska vi då kunna älska varandra, frågar sig till exempel debutanten Arazo Arif med lyriksamlingen "Mörkret inuti och fukten". Sofia Rönnow Pessah debuterar med en bok om vikten av att vara knullbar, och räknar sitt liv i one night stands. Huvudpersonen har internaliserat samhällets krav på sexiga kvinnor – men vad gör det med henne?

Rönnow Pessah tar upp gråzonerna kring metoo och att samtycke inte alltid räcker när kvinnor fostras till att delta i sådant de egentligen inte vill vara med om.

Kate Elizabeth Russell är inne på ett liknande spår, hon synar en relation i "Min mörka Vanessa", som handlar om en collegelärare som har förgripit sig på sina elever. Vanessa börjar rannsaka det hon först såg som ett positivt förhållande med läraren, som inleddes då hon var 15 och han 42.

En destruktiv relation står i fokus också i den nyblivna akademiledamoten Anne Swärds roman "Jackie". Där flyttar en ung kvinna till Stockholm, och möter en tio år äldre man som stegvis försöker ta kontroll över hennes liv. Anne Swärd skriver om utsattheten och sårbarheten det skapar, som påverkar relationerna för kvinnan även i vuxen ålder.

Våren är också full av samtidsskildringar, till exempel den "vilt huggande bataljmålning över vår tid", som Virginie Despentes trilogi "Vernon Subutex" är, enligt Jonas Thente i DN. Den franska kultförfattaren bakom "Baise moi" har skrivit klart sin myllrande skildring av det samtida Frankrike. I centrum står Vernon Subutex, en medelålders man som blir hemlös när hans skivaffär går i konkurs.

Istället för att vända sin blick mot maktens centrum fixerar Despentes offren i ett samhälle där kapitalismens avigsidor blottas, med nedmonterade skyddsnät, osäkra arbetsförhållanden och en växande högerextremism.

Den isländske författaren Sjón är en annan som vänder blicken mot ett mörkare Europa, i "Gult hår, grå ögon" skildrar han den unge Gunnars uppväxt och väg in i nynazismen. Den handlar också om hur nazismens sympatisörer fanns på högsta politiska nivå i efterkrigstidens Island – och hur deras retorik påminner om den som dagens högerpopulister använder.

En annan kultförklarad trilogi ges ut i april, Agustín Férnandez Mallos "Nocilla dream" har gett namn åt en hel författargeneration i Spanien. Den är ett slags hybridroman, som tar upp en rad öden och fenomen, bland annat hur människor försöker leva i "mikronationer", ett mer småskaligt alternativ till nationalstaten.

Flera samtidsböcker tar annars avstamp i en av vår tids ödesfrågor: klimatkrisen. Den ger näring åt flera dystopier. Nyligen kom NK Jemisins hyllade "Den söndrade jorden" på svenska, en fantasytrilogi om en tid då vår planet skakas av vulkaniska, seismiska och geomagnetiska krafter. Nu debuterar också Erik Hågård med "Lilo", en berättelse om en tid då människorna har förlorat herraväldet över jorden och rör sig i ett landskap av dallrande hetta och bländande ljus, där floderna sprider giftig algsörja.

Axel Lindén, författare till "Fårdagboken", skriver om sitt förhållande till skogen. Han vill se den växa vilt och frodas, snarare än att tukta den i skogsindustrins raka rader. Att sköta skogen blir också ett sätt att hantera hur jorden håller på att gå under, samt en personlig katastrof: ett barn som blivit som hans eget men som kanske inte får stanna i Sverige.

Lindén frågar sig: spelar ens ansträngningar någon roll när allt ändå verkar gå åt helvete?

Jonathan Safran Foer tycks svara, han har en pragmatisk inställning till klimatfrågan. I "Det är vi som är klimatet" blandar han fakta med personliga berättelser i en rannsakan kring vad vi måste göra för att lyckas förändra våra vanor och rädda planeten.

Rättat: I en tidigare version av texten förekom en felaktig uppgift angående Karin Smirnoffs Augustprisnominering.