Kyrkan gör mig förbannad

Man kommer för att se på ljusen, sjunga de välkända psalmerna och försöka förstå anledningen till julfirandet, bortom klappar, mat och snaps.

”Jag är inte så säker på att jag är så glad att se så många människor här i Guds hus”, säger prästen från sin upphöjdhet.

Han, förmodar jag, syftar på att det alla andra söndagar är rätt glest i bänkarna. Och nu tycker han att det är hyckleri av kyrkobesökarna att komma, bara för att det är advent. Passar det inte en söndag i mars eller september, kan man lika gärna stanna hemma när det är advent, verkar han mena.

Detta hände sig i en kyrka i vår fagra Sjuhäradsbygd, i våra dagar.

Hade jag varit närvarande i denna församling hade jag rest mig och gått. Det fanns de som gjorde det.

Jag är ingen religiös person. Faktum är att jag inte ens är medlem i Svenska kyrkan. Jag lämnade den redan i min ungdom, av skäl som jag kanske idag inte hade anfört. Men jag finner heller ingen anledning att gå tillbaka. Av orsaker som till exempel ovanstående.

Det händer emellertid att jag då och då får lust att gå i kyrkan, som nu i adventstider. För stämningens skull, för att bli påmind om varför vi firar jul. För att få en stund av lugn och ro inför en hektisk tid. Och, förmodligen, för att jag innerst inne kanske ändå har någon tro, eller åtminstone en känsla för våra traditioner i den kristna kulturen.

Så länge det finns präster som tror på exkludering, har jag ingen lust att återvända. Åtminstone inte så länge jag bor i trakter där Guds män ser homosexuella relationer som skamliga, eller som anser att kvinnor av dunkla anledningar inte kan förkunna Guds ord, eller som inte kan tänka sig att viga mig för att jag en gång i tiden har skilt mig. Män som ser sig själva som förmer än alla andra och som i sin fundamentalistiska tro inte vågar släppa in ljus, glädje och gemenskap i sin kyrka.

Som pojke hade jag inget val. Jag döptes som spädbarn och konfirmerades som tonåring. Något annat var inte att tänka på för mina föräldrar.

Mina barn fick själva välja. Följaktligen har ett barn valt att bli såväl döpt som konfirmerat, ett annat ingenting och ett tredje valde det humanistiska alternativet, borgerlig konfirmation, helt borta från kyrka och religion men där man ändå fått studera och diskutera några av livets viktigare saker. Det tycker jag visar på vilka olika behov man som människa och individ har, trots att man kommer från samma miljö. Ingen människa är den andra lik.

Den dag då alla kyrkans dörrar står öppna för envar som vill komma in, oavsett sexuell läggning, kön eller om man bara är en agnostiker som emellanåt tycker att det är fridfullt med lite liturgi och stämningsfull sång, kanske jag kan tänka mig att åter träda in.

Den dag då kyrkan inte gör mig förbannad.