Filmrecension: Otippad feelgood i Irak

Murtada Al-Hachami älskar sitt land och har en dröm om att få visa upp Irak som det ser ut egentligen, när det inte härjas av krig och terror. Babylon är civilisationens vagga, påpekar han medan han försöker dra ihop en internationell luftballongfestival.

Luftballonger som symbol för fred, frihet och skönhet är onekligen slående i alla sin enkelhet. Men motståndet mot projektet är kompakt. Det går trögt. Problemen hopar sig. Under tiden får vi chansen att lära känna vår huvudperson. Han är född i Irak 1974 men familjen tvingades fly och bo utomlands, bland annat i London under lång tid. Efter åren i exil är de tillbaka och nu är Murtada trött på bilden av landet som en krigshärd.

Regissören Folke Rydén, även känd som utrikeskorrespondent med fokus på just krig och konflikter, vill också bidra till att visa det andra Irak.

I "Ovan Babylon" visas mycket ovanliga bilder på folkliv, småflickor som äter sockervadd och vardagliga sysslor som utförs av en krigstrött befolkning.

När det äntligen ser ut att lossna lite och ett internationellt gäng ballongflygare är på väg mot Bagdad med all utrustning och den entusiasm som krävs, gör IS sitt intåg och raserar Murtadas dröm. Kanske. För skam den som ger sig, och i enlighet med vedertagen feelgood-dramaturgi finns det ett lyckligt slut i sikte även om det verkligen är skakigt hela vägen in i mål.

Klippning och tidslinje är stundtals aningen oklar och problematiken ibland så komplex att den kanske hade krävt mer förklaring. Som så ofta när det gäller svensk dokumentärfilm anar man att en större budget hade kunnat göra underverk. Samtidigt så går det inte att inte älska romantikern Murtada.

Han är den klassiska underdogen som kämpar på mot alla odds. Även den holländske ballongföraren Ton Kurvers har samma härliga aura. Folke Rydén och hans filmteam fattar det och tar verkligen vara på den här varma, sympatiska historien, som bara väntar på att bli fiktionaliserad och gjord i Hollywood-version.