Rättegången mot den tyska kvinnan som misstänks för mordet på två små barn i Arboga i mars i år, går i dag in på sin andra dag.

Förhöret med mamman i Arbogamålet inleddes klockan nio. Enligt mamman kände hon igen kvinnan med en gång när rättegången inleddes i går.

– När jag tittade på den tilltalade bröt jag ihop totalt. För jag känner igen henne som kvinnan som stod utanför min dörr, säger mamman när förhöret inleds.

Mamman säger att hon kände igen hennes röst, hennes näsa och hennes röst när tyskan fick frågan om hon talade svenska i går när rättegången inleddes.

Mammans röst är stadig när hon svarar på åklagare Frieda Gummessons frågor. På fråga om vad den misstänkta kvinnan sade när hon öppnade dörren för henne på kvällen den 17 mars svarar hon:

– Hi, I'm XX.

Mamman beskriver att hon var väldigt nervös när rättegången startade för att se den kvinna som eventuellt mördade hennes barn.

Dagens förhandlingar i rätten blir avgörande vad gäller den den tyska kvinnans skuld. Mamman har pekat ut henne, men senare kommer en minnesexpert att vittna om hennes minnesbilder är tillförlitliga.

Mamman beskriver hur livet var med barnen och sin sambo och vilka rutiner de hade.

Hon ombeds sedan att berätta om hela dagen den 17 mars.

– Vi var på öppna förskolan, säger hon.

För förhöret har mamman fått flytta fram i rättssalen. Hon sitter jämte åklagaren med sitt målsägarbiträde bredvid sig, som lagt armen om mammans axlar. Hon håller hela tiden blicken vänd mot åklagaren till vänster om sig. På den andra sidan om salen, till höger, sitter den misstänkta kvinnan. Hon tittar flera gånger intresserat på mamman när hon pratar. Resten av tiden sitter hon med blicken riktad rakt fram.

Mamman berättar att hon satte sig vid datorn. Hon hade fått ett meddelande från sin syster och de chattade en stund om barnen.

– Det här innehållet har jag fått berättat för mig, det kommer jag inte ihåg. Men jag vet att vi har pratat om de här sakerna.

Åklagaren: Du mindes innehållet i den när din syster berättade det för dig. När fick du veta det?

– Efter att vi kommer hem från skyddat boende.

Nästa minnesbild hon har är att hon öppnar dörren, men hon vet inte om det har ringt eller knackat.

– Det jag kan säga efteråt är att jag numera är väldigt rädd när det ringer på dörren.

Enligt mamman tränger sig personen som har presenterat sig som XX in.

– Jag måste backa ett halvt steg för att personen tränger sig in. Sedan gör det ont på den högra sidan av huvudet, säger hon.

Mamman beskriver hur hon flyttar sig mot datorrummet intill hallen.

– Efter det är mitt minne blankt.

Mamman uppger att hon kopplar ihop kvinnan i hallen med den person som sambon tidigare hade ett förhållande med, och som också uppgett att hon fött sambons barn.

– Hon var utländsk och pratade engelska med mig.

– Jag tittar ner på hennes mage och tänker för mig själv att hon kan inte fött barn, jag tycker att hon är smal.

Mamman beskriver utseendet på personen i hallen, som hon kommer ihåg det innan hennes minne blir blankt. Kvinnan ska ha varit mörkhårig, med en stor näsa.

Åklagaren: Hur är det med ansiktsuttryck?

– Jag ser hennes ansikte förvridas. Och sedan, hon ler, svarar mamman.

Åklagaren: När då?

– Jag vet inte.

Mamman beskriver kvinnan som smal, vilket stämmer överens med den tyska kvinnans kroppsform. Men i tidigare förhör har mamman sagt att kvinnan var mullig.

– Jag kan inte svara på varför i dag. Men den minnesbilden jag hade då har inte utvecklats.

På frågan om hur lång kvinnan var svarar mamman att hon var längre än henne, vilket också stämmer med den misstänkta.

– Någon decimeter.

Åklagaren: Jag vet att du har sagt lite annorlunda under förundersökningen. Hur kommer det sig?

– Jag vet inte vad jag sade, jag har inte tagit del av förundersökningen. Det jag med säkerhet kan säga är att hon är längre än mig.

Enligt mamman var hon nervös och rädd under polisförhören, vilket kan ha påverkat det hon mindes då.

– Jag var väldigt rädd och ville först inte minnas. Ju längre tiden har gått har jag tillåtit mig själv att våga minnas. Jag har haft sådant stöd runtomkring mig, från min mamma och pappa, mina syskon och min sambo.

När mammans tillstånd hade förbättrats träffade hon minnesexperten Sven Å Christiansson, som ska vittna senare under dagen.

Mamman fick bland annat lyssna på ord som lästes baklänges.

– Det var då jag kom att tänka på kvinnan som kom hem till mig, säger hon.

Enligt mamman påminde orden om ett utländskt språk, och det blev en utlösande faktor som gjorde att hon började minnas.

Åklagaren: Hur kände du dig då?

– Jag fick mycket känslor, ångest och ville bara slita av mig hörlurarna och gå därifrån. Men jag försökte på alla sätt att vara stark.

Huruvida mamman har hållits isolerad från omgivningen eller inte när hon berättat om det inträffade är en central fråga när rätten ska bedöma hur tillförlitliga hennes minnesbilder är.

Mamman uppger att hon ställde många frågor till sina anhöriga, men att hon inte fick hon några svar eller någon information om utredningen förrän hon lämnade det skyddade boendet några veckor efter morden.

– Det har varit väldigt frustrerande. Ingen har sagt någonting.

– När jag skulle på ett läkarbesök var polisen noga med att se till att det inte fanns några löpsedlar och de gömde undan tidningar. Jag förstod inte varför, jag trodde inte att det var ett så stort medieintresse, säger hon.

Åklagaren: Hur många tänkbara förövare har du haft i ditt huvud?

– Bara en.