Kriminella hindrar socialsekreterare att ingripa

Under sommaren har det rapporterats om en tystnadskultur i Göteborg, där kriminella släkter och gäng med hot hindrar kommunanställda från att göra sitt jobb. Medarbetare kan exempelvis få antydningar om att kriminella med stort våldskapital vet var den kommunanställde bor eller har sina barn på skola. Av rädsla för repressalier väljer medarbetare att vända bort blicken när exempelvis narkotika säljs öppet, eller avstår från att orosanmäla.

Nu visar en ny enkät från fackförbundet Akademikerförbundet SSR att problematiken inte enbart är begränsad till Göteborg utan finns i fler delar av landet.

480 socialsekreterare som arbetar med barn och unga i utsatta områden har svarat. Sju procent svarar att de undvikit att ingripa enligt LVU i ett akut ärende kring ett barn på grund av hot eller rädsla.

– Socialtjänsten är ett barns yttersta skydd. Att hindras av hot från att göra den yttersta insatsen – det är riktigt allvarligt. För samhället är det en extremt dyr kostnad, och ett etiskt dilemma, säger Heike Erkers, ordförande i Akademikerförbundet SSR.

Det finns socialsekreterare från Blekinge, Gävleborg, Kronoberg, Norrbotten, Skåne, Stockholm, Uppsala, Västerbotten, Västmanland, Västra Götaland, Örebro och Östergötland som svarat att man undvikit att ingripa.

Vad det är som skrämmer socialsekreterarna framgår inte av enkäten. Men det är rimligt att anta att det delvis är ett resultat av den ökande grova våldsbrottsligheten, där kriminella aktörer tagit sig rätten att styra det offentliga rummet, enligt Heike Erkers.

– Det finns många utsatta människor vars frustration går ut över socialtjänsten. Men att se svart på vitt att barn hindrats i sin rätt att få hjälp just på grund av hotbild – det har vi inte haft förut.

Kriminologen Amir Rostami konstaterar att "tystandet" av kommunanställda är en följd av gängvåldet som det tidigare inte pratats så mycket om.

– Vi pratar om skjutningar och risken för tredje person att drabbas av det, och den är väldigt låg. Men konsekvenserna av skjutningar är betydligt mer omfattande än de direkta skadorna som de resulterar i. Det här är ett sådant exempel – rädsla att agera och den rädslan blir i slutändan ett demokratiproblem. Det kan exempelvis handla om utsatta gruppers rättigheter som tar skada, säger Rostami, som är docent och forskare i kriminologi vid Högskolan i Gävle och Institutet för framtidsstudier.

Att problemet är mer omfattande än enstaka fall ser han som mycket allvarligt.

– Jag tycker att ett fall är ett för mycket. Och i de här undersökningarna ser vi att det är betydligt mer omfattande än enstaka tillfällen.

– Det är ett symptom på något ännu allvarligare som ligger under ytan. Det är en viktig signal om att det är något som inte står rätt till, säger han.

I sammanhanget spelar den låga uppklarningsprocenten vad gäller mord i gängmiljö in, tror han.

– Det sänder ett budskap att de här individerna kommer undan. Man tänker att "kan de inte utreda de här morden och lagföra de skyldiga, vad är sannolikheten att jag får stöd eller hjälp om jag drabbas?". Det är en legitim oro och rädsla, säger Amir Rostami.

Kommunerna har ett stort ansvar att ta problemet på allvar, stötta och säkra upp för sina medarbetare, anser han.

– Allt kan inte läggas på den enskilda tjänstepersonen. Frågan som ska ställas är istället vad kommunerna har för beredskap och stöd att sätta in.

Heike Erkers ser en fara i att det skapas en kultur där det "ingår i jobbet" att bli hotad och att man lägger locket på.

Av enkäten framgår också att var fjärde svarande har varit med om att de haft behov av polisnärvaro vid ett ingripande utan att de kunnat få det.

– Jag tror inte att det beror på illvilja, det kan handla om resursbrist hos polisen exempelvis. Men jag hoppas verkligen att det inte handlar om att man uppfattar begäran om hjälp som mindre värd. Om inte samhällets yttersta tjänstemän, som också ska vara det yttersta skyddet för barnen, kan göra sin insats trygg, då har vi ett allvarligt problem.

En majoritet av de svarande känner också till fler barn under tolv år som rekryterats till kriminella gäng i dag än de gjorde för två år sedan.

Att bryta nyrekryteringen till gängen har samtidigt pekats ut som en nyckelfråga för att komma tillrätta med det grova gängvåldet.

TT: Jobbar ni inom socialtjänsten verkligen på rätt sätt, när trenden uppenbarligen går åt fel håll?

– Det görs inte tillräckligt, för det finns inte resurser. Om minimikravet är att man ska kunna omhänderta ett barn som annars riskerar att dö, men hotas och inte klarar av att göra det – då är ju botten nådd, säger Heike Erkers.

Hon hävdar att det varken saknas kompetens eller vilja – däremot personal, pengar och politiskt stöd.

– Socialtjänsten är sedan länge underfinansierad. Om man ska prioritera förebyggande insatser kan man behöva vända andra medborgare ryggen.

– Men socialtjänsten kommer aldrig att kunna vända utvecklingen själv. Det måste ske i samarbete med framför allt polisen, skolan och elevhälsan.