Sophie Zelmani har gjort flera stopp i Borås den senaste tiden, både på Sagateatern och Folkan – till boråsarnas stora förtjusning.

Intresset tycks dock ha klingat av lite den här gången då det är halvtomt bland bänkraderna på Folkan.

Det är ganska synd eftersom Zelmanis melankoliska toner tycks klinga allra bäst i det ruskiga höstmörkret.

Kvällen inleds med en akustisk version av titelspåret från den senaste skivan, I'm the rain.

Det är en fin början.

Sedan får hon uppbackning av sitt tremannaband som lyckas väl med att bygga ut ljudbilden och göra den ännu mer spännande. Zelmani hoppar in på munspel och tamburin och ibland känns det som att vi får ta del av en privat jamsession ute på någon dimmig bakgård i ett främmande landskap.

I bakgrunden fladdrar de tända ljusen som väldigt effektivt skapar en känsla av intimitet i den stora salongen.

Många av Zelmanis låtar handlar om att vända blad, börja om och inte se tillbaka.

Ett tema som genomsyras av hopp, men också ett starkt vemod. Och just det där vemodet lägger sig som ett slags skimmer över allt Zelmani gör. Den uppgivna sorgsenheten i den mjuka rösten bidrar också till den känslan och ger utrymme för en stunds eftertanke och reflektion.

Som lyssnare är det lätt att svepas med i de vackra bilder hon målar upp med relativt enkla penseldrag.

Vi befinner oss vid havet, i regnet - mitt bland svarta dagar och oändliga nätter.

Allt som oftast är det otroligt vackert och gripande. Den röda tråden är det lysande gitarrkompet som etsar sig kvar även när de sista tonerna har klingat ut.

I många sammanhang har det talats om hur Sophie Zelmani skyr medierna och tycks lida av någon form av scenskräck.

På scen är hon också väldigt försynt och försiktig även om publiken går henne till mötes. Mellan låtarna tackar hon oftast med en viskning så att orden nästan inte når fram. Det är en sällan skådad ödmjukhet av en framgångsrik artist som lyckats hålla sin karriär levande i över femton år.

Precis innan hon ska spela genombrottsingeln Always you från 1995, presenterar hon den som den sämsta låt som hon någonsin har skrivit. Men det är knappast någon som håller med om det.

Sophie Zelmani övertygade oss redan då och kommer förhoppningsvis fortsätta övertyga oss ett bra tag till.