London calling: Jobbig känsla
En känsla att jag aldrig kommer kunna återberätta en särskild sekvens på ett rättvist sätt. Ja, något härligt absurt har helt enkelt hänt.
Istället för att vårda minnet har jag nu ångest över att jag aldrig kommer kunna förklara för någon hur otroligt allt var. Hur många skiftningar och nivåer händelsen faktiskt innehöll.
Jag ger det ett försök. Det hela kan liksom inte lämnas osagt.
I England kan man äta majonnäs till de flesta rätter. Bra. I England har de ytterdörrar som låser sig själva när man stänger dem. Inte bra. Det sista har hela tiden varit ett orosmoment. Men vi har klarat oss.
Sen hände det. Jag möter Roomie-F utelåst utanför vår bostad. I min väska ligger inte en nyckel. De två andra tjejerna är bortresta.
Vi knackar på vår grannes dörr för att få numret till hyresvärden. En fet blodspräng jultomtsliknande man öppnar dörren. Jag kollar ner. Han har inget golv bara något fläckigt kartongliknande material. Hans fötter är lila och uppsvällda. Synen av hans tånaglar kommer att jag mig i flera år.
Medan jag ringer hyresvärden och beställer låssmed konverserar Roomie-F med mannen. Han säger att han har jobbat med sådant här och att det är lättare att bryta upp fönstret.
Jag funderar på om kriminalitet verkligen är ett jobb? Han säger till oss att gå till Bilmekanikern på hörnet och be om att få låna deras största skruvmejsel. Vi gör det. Mekanikern frågar vad vi skall ha det brutala verktyget till. Jag svarar att jag skall döda någon. Han skrattar inte.
Alkoholtomten börjar bända upp fönstret. Han lyckas inte. Efter en halvtimme ger han och hans kollega upp.
En av dem kommer på att man kan ta bort fläkten i köksfönstret och genom hålet som blir nå handtaget.
De gör det. Det lyckas. Vi är inne.
Ellen Eklund
