Själv är jag en simpel amatör på detta område som bara förmådde att berätta att BT minskat något, ge en bild av omgivningen, låta chefredaktören komma till tals.

Vår granne i väster, Göteborgs-Posten är en mästare på området. Jodå, G-P backade också. Men i den egna tidningen lindas detta faktum in i haranger om att fler än någonsin läser G-P, när papperstidningen och nätet räknas samman. Mästerligt.

Jag ser nu fram emot G-P:s redovisning av till exempel Volvo personvagnars försäljningssiffror framöver. Då får vi inte veta hur många bilar som sålts. Istället får vi veta hur många som åker i Volvobilar. Kanske fler än någonsin? Och vilka fantastiska siffror som Volvo Bussar kan få!

Det just nu mest utslitna ordet är ”kluster”. Först började det rulla ur de likaledes hårt slitna bilbranschexperterna som bor i TV-rutan. Sedan används ordet i argumentation som påminner om gammaldags dominoretorik. Faller en så faller alla. Så körde USA fast i Vietnam.

Jo, jag har syndat också, använt ordet kluster säkert onödigt mycket. Här lovas bättring.

Ett annat ord som plötsligt svängt in i nyhetssvenskan är ”affärsplan”. Som när det nu används tycks närma sig ordet ”trollformel” i betydelse.

Själv har jag varit med när affärsplaner grillats på Connect Västs språngbräda. Skulle vara intressant att få Saabs nu så berömda affärsplan genomlyst på ett liknande sätt.

En fordonsindustri glöms konsekvent bort i eländesdiskussionen. Bombardier i Västerås har åtminstone tills alldeles nyligen jagat framför all ingenjörer. De sjuder i de rälsbundna fordonens bransch. Järnvägsföretagen skriker efter nya dragare och vagnar. Kanske dags för en återupplivning av Trollhättans tågverksamhet, med Nohabs stolta traditioner i botten? Är det inte någon som har en affärsplan?

Äras bör Klas Ekdahl från Connect Väst som på Handelsklubben protesterade mot Finn Johnssons beskrivning och fördömande av ungdomsförebilden Paris Hilton.

Klas ser henne som en skicklig entreprenör och varumärkesbyggare. Naturligtvis har han rätt. Men viktigare är att han indirekt påminde om att det för åt skogen om vi mer seniora gaggar på och fördömer det som unga håller på med. Vi bör lyssna istället.