När Nellie kom: "En kraft jag inte trodde fanns"

Jag ligger en stund och det känns rejält i magen och jag flåsar vid varje värk. J (min sambo) vaknar efter en stund och ser på mig. Jag säger: 'Det har börjat'. J rusar upp och hämtar datorn där vi har programmet som kan klocka värkarna.

Klockan 4 är värkarna 50 sekunder långa och 3 minuters mellanrum. J ringer till förlossningen som ber oss vänta ett tag till. Förmodligen till en punkt där jag inte längre står ut med värkarna.

Vill inte åka in

J föreslår att jag ska ta en dusch för att slappna av. Så han ställer in en stol i duschen och jag sätter mig ner. Det hjälper lite. J springer runt och packar det sista i BB-väskan (som inte var färdigpackad) och lite mackor till själv. Och han tycker att vi ska åka in, men jag vill inte. För att jag trodde att vi skulle bli hemskickade.

Lägger mig i soffan och kollar på 'Vänner', då går vattnet. Ropar på J som kommer med handdukar (som tur är ligger jag redan på några). Och han ringer samtidigt in till förlossningen igen då värkarna är nu 55 sekunder långa och har 2 minuters mellanrum.

De tycker att vi ska komma in. Klockan är nu 07:00.

Jag lägger mig i sängen och J hjälper mig på med kläder och skor. Och då kommer det mer vatten. Byte av kläder och sedan iväg med bilen , en timme senare.

"Glöm badet"

När vi kommer in till förlossningen möts vi av Barnmorska Marleine. Hon kopplar CTG och undersöker mig för att konstatera att jag är öppen 6 cm!!!! redan. Hon frågar vad jag tänkt mig för smärtlindring och jag vill gärna bada.

20 minuter går vi till förlossningsrummet, eller iofs, jag fick åka rullstol pga dom starka värkarna. Inne på förlossningsrummet blir jag undersökt igen och Marleine säger att jag kan glömma att bada då jag öppnat mig ytterligare 2 cm. Får börja andas lustgas istället. J hjälper mig med masken i början, men en efter en stund så tar jag över kommandot och andas som en tok i masken.

Efter en stund ber jag Marleine att höja gasen, vilket hon gör med ett leende. Nu känner jag sånt tryck att jag skriker i masken istället för att andas när jag får en värk.

Äntligen är jag öppen 10 cm och nu får jag börja krysta. Kämpar och tar i, men ingenting händer. Efter 40 min får jag värkstimulerande dropp för att göra krystvärkarna starkare. Nu börjar det hända grejer. Tar inte lång stund förrän barnmorskan frågar om jag vill känna på huvudet, sjukt underbar känsla som gör att jag får en kraft jag inte trodde fanns. Och jag tar iiiii och 11:14 hör vi ett litet skrik vi länge längtat efter. Världen finaste lilla flicka kommer upp på min mage.

Lyckan är obeskrivlig och vi faller båda i tårar.