Våga tala varsamt om skolan
Minns du det där pirret i magen? Det som kom när det äntligen var dags att få gå till skolan för allra första gången.
I dag börjar höstterminen i Borås, Sjuhärad och runt om i Sverige. En ny årskull barn står redo att ta sig an vad som säkert är den största utmaningen i deras unga liv.
Men risken är stor att denna den första skoldagens alla förväntningar kommer på skam. Ty vägen dit kantas av politiker, fackförbund och media som i en ohelig allians och utan minsta hämning vrålar ut hur illa ställt det är med den svenska skolan.
Vilket barn vill lära sig läsa, skrivaoch räkna i något som utifrån debattens innehåll bara kan beskrivas som en katastrofzon?
Egentligen lämpar sig inte den svenska skolan för att avhandlas i en valrörelse, och detta av flera skäl. Dels är den för viktig för att reduceras till något som kan kommuniceras via valplakat, dels är dess problem inget som kan åtgärdas över en mandatperiod.
Ty dagens skola är en produkt av gårdagens beslut och av långvarigt missbruk, och det går inte längre att utkräva ansvar av de historiskt sett största syndarna: De politiker som antog den vid snabbt flumstämplade och brännmärkta ”Läroplan för grundskolan 1967” och dåvarande utbildningsminister Göran Persson (S) med sin ödesdigra kommunalisering av skolan.
Ingen vann på dessa ”reformer”.
Inte eleverna.
Inte lärarna.
Inte Sverige.
Ty vi har facit.
Inger Enkvist, skoldebattör och professor i spanska vid Lunds universitet skrev så här på Göteborgs-Postens debattsida härom veckan: ”Förutom sjunkande kunskaper har Sverige i dag en vuxengeneration föräldrar, lärare och politiker som har formats av en grundskola inriktad mer på samvaro än på kunskaper”.
Ett historiskt svek, helt enkelt.
Partierna pratar gärna om kunskap men många gånger på ett indirekt sätt och som egentligen har annat mål än en bättre skola – att vinna val.
Men blir kunskaperna och det pedagogiska arbetet bättre av att så mycket kraft läggs på att dumträta om skolans driftsformer?
Sverige förlorar på om elever och föräldrar som idag gör aktiva val förhindras att göra sådana. Det är inte deras valfrihet som orsakar ”sprickor” i samhällsbyggets fasad. De som ”hotar välfärden” är snarare de politiker som idag har ansvaret för skolan men som väljer att inte prioritera den.
En lösning är att förstatliga skolan. En annan är att rösta bort kommunpolitiker som inte har tagit sitt ansvar för skolan.
Men den som läser vad Inger Enkvist skriver inser att politikernas sätt att tala om och hantera skolan är ett problem i sig: ”Det har blivit ofint att säga att vissa elever inte har de kunskaper de borde ha i en viss årskurs, och ingen vuxen vill ta på sig den obehagliga uppgiften att tala om för elever och föräldrar att elevens kunskaper inte räcker till. Politikerna uppträder som om de kunde ge utbildning utan läxor och prov och som om om speciallärare och färre elever per klass magiskt kunde öka kunskaperna utan att man behöver ställa krav på elever och familjer”.
Valets viktigaste fråga borde således snarare vara denna: Hur ska lärares, föräldrars och elevers insatser uppvärderas så att de kan spela huvudrollen i skoldebatten?
Nog för att allt fler inser att dagens goda lärare inte uppskattas efter förtjänst. Men om det verkligen finns ett rakt samband mellan bättre elevresultat och höjda löner är väl Miljöpartiets 10 000 kronor mer i månaden lite halvhjärtat. I så fall skulle väl 20 000 mer i månaden vara bättre och leda till en ännu snabbare klättring i Pisa-mätningarna?
Det ringer in för första gången om en stund. Slaget om skolan avgörs här och nu. Det gäller att som samhälle våga värdera insikten om att det är viljan, det där pirret i magen och nyfikenheten på vad det ska innebära att få träda in i skolans värld för första gången som är livsviktig.
Gärna extra allt – men inga skolreformer eller lärarlönehöjningar i världen kan ersätta en uppgradering av det ansvarsfulla föräldraskapet om målet är att motverka kunskapsbrister.
Börja med att tala mer varsamt om skolan och de små kommer att få en lättare väg. Börja redan idag.
