Palme älskade journalister

Palme och medierna är ett relationsdrama. Rentav en kärlekshistoria. Närkontakt var nödvändig och Olof Palme såg till att befinna sig mitt i bruset.

Han var med om att omforma medielandskapet. Han drev utvecklingen och visste hur han skulle agera i TV. Han älskade och utnyttjade journalister.

– Det är alldeles uppenbart att Olof Palme gillade mediemänniskor, säger Gunnela Björk, lektor och forskare vid Örebro universitet. Samtidigt kunde han vara nyckfull.

Den reporter han inte gillade fick inte tillträde till och förtroenden av honom.

– Men det går inte att säga att Palme bara såg journalister som verktyg. Snarare ansåg han att de tillsammans med honom ingick i ett gemensamt politiskt projekt.

Det kan naturligtvis tyckas vara att förenkla det hela, detta att göra frågan om förhållandet mellan Palme och medierna till en fråga om relationer. Men trots allt kommer man ganska långt den vägen.

Ty Olof Palme var en annorlunda politiker än sin föregångare.

Där Erlander konfererade i enrum med chefredaktörer levde Palme nära en allt mer professionaliserad mediekårs grovarbetare.

Gunnela Björk kallar förhållandet mellan Palme och media vid slutet av 60-talet för symbiotiskt.

– Men i takt med att vänstervågen klingade av i slutet av 70-talet och den kritiska distansen till makthavare blev journalistikens adelsmärke, blev journalisterna hans motspelare istället för medspelare.

I sin bok Palme och medierna skriver Gunnela Björk så här: ”Den motsättning mellan granskare och granskad som spelades upp i intervjuer och utfrågningar, framför mikrofoner och kameror, var delvis en iscensatt konflikt ur vilken bägge parter hämtade sin legitimitet”.

Alla blev vinnare. När TV-strålkastarna släckts övergick konfrontationen i informell och förtrogen gemenskap. I takt med politikens medialisering ställde Palme sin politiska gärning till medias förfogande. Samtidigt som han och hans medarbetare lade allt mer energi bakom försöken att styra nyhetsfloden till egen fördel.

Men den ständiga närvaron i media hade ett pris. Allt fler retade sig på Palme. Han stod som en vattendelare för partipressen. Det var svårt att förhålla sig neutral till en man och politiker som väckte så starka känslor. Under 80-talet började de positiva och de negativa mediebilderna av Olof Palme till sist flyta samman. Gunnela Björk konstaterar att berättelsen om Palme började anta mytens karaktär.

När sedan mordet ägde rum omöjliggjorde detta i sig såväl kritisk granskning i media som forskning om Palme.

Något som påverkar bilden av honom ännu idag.

– Palme har mer och mer fått symbolisera en svunnen välfärdsstat. Föreställningen att ”om bara Palme fått fortsätta verka hade det inte gått så illa” är utbredd.

– Samtidigt är det tydligt att Palme allt sedan mordet förlorat sin förmåga att reta upp och irritera folk. Den sidan av honom är historia. Det går att reta sig på en person man möter i media varannan dag. Men inte 25 år efter hans död.