Ett rum för vemodet

Snacka om att sparka in öppna dörrar. Tidningen Vi i villa har gjort en panelundersökning i vilken närmare 20.000 tillfrågade nordbor fått svara på hur deras drömvilla ser ut.

Gissa vad svenskarna drömde om? Jodå, ett rött hus på landet. Det var nog inte så svårt att gissa sig till.

Ska man försöka fånga det svenska behöver man inte gå mycket längre än så.

Falurött, grönska, sommaräng och ett rum för dagdrömmar. En sjö att se ut över, en skogsrand att låta blicken vandra längs.

Ställ en svensk vid en blank skogssjö en ljummen försommarkväll och du får se något som vi annars döljer med bland annat Skype-samtal, caffe latte-lunch och botox-insprutningar.

Nämligen vemodet.

Denna bitterljuva känsla av samtidig närvaro och frånvaro, en längtan som griper tag om hjärtat och kramar så hårt. Och samtidigt en sorts oförklarlig glädje, en lugn och återhållen känsla av trygghet och samhörighet över tiden.

Var inte rädd för vemodet. Överdriv det inte men förneka det inte heller. Det är lika svenskt som den faluröda lilla stugan.

Den stuga som för inte så hemskt länge sedan var grå och gisten. Men som i takt med tilltagande välstånd fick färg på kinderna för att nu vara föremål för de mest fantastiska förvandlingar.

Ur vad som varit det ursprungliga folkhemmet har det med tiden utvecklats en annan nivå på vad som är önskvärd standard. Och, som Vi i villas undersökning visar, så räcker det inte längre med den röda lilla stugan.

Numera ska den helst ha strandtomt, swimmingpool och ett rymligt gästhus.

Samtidigt som inredningsstilen ska vara så där ”slarvigt elegant” – vad nu det egentligen betyder.

Samma standardhöjning på husdrömmarna präglar svaren från övriga Norden. Samtidigt som vi alla delar en känsla av sammanhang med det som varit. Vi har det så oerhört mycket bättre än förr men avståndet till den tid då stugan var trång är aldrig större än att vi ständigt återkommer till den.

I våra dagdrömmar. Moltigande vid en tjärn, med handen mot en vältimrad men åldrad vägg. Eller när vi lyssnar till tystnaden när solen gått ned.

Socialantropologen Nigel Rapport menar att det är i våra föreställningar som världen blir till. Det finns ingen motsättning mellan dröm och verklighet eftersom inget finns utanför våra tankar och vår förmåga att visualisera.

Kanske? kanske ändå inte. Men vi skapar bilder av världen i våra drömmar och det är precis som om vi andades ut när vi får bekänna vad vi gillar och vilka vi är.

En nation av torpare.

Vemodiga sådana.