Efterfrågan ökar och allt fler får jobb

Ungdomsarbetslösheten ligger på 6,4 procent. Hela 5 procent har fått plats inom arbetsmarknadssatsningarna.

Situationen känns igen – en darrning går genom valrörelsen.

Jobben? Ännu en gång?

Plötsligt är vi tillbaka i 2006 års valrörelse, och kvar i luften hänger ångestsvetten från dem som trodde att jobbens återkomst då skulle rädda regeringen Persson – alla buffligheter och pampfasoner till trots.

Men jobben kom inte.

Persson avgick och blev så själv en notering i arbetslöshetsstatistikens marginaler.

Utifrån alla sätt att mäta och jämföra är dagens arbetsmarknadsläge sämre.

Arbetslösheten är högre.

Fler unga går utan jobb.

Ändå ska det mycket till för att dagens arbetsmarknadsläge ska spela någon avgörande roll för valutgången.

Varför?

När Arbetsförmedlingen på måndagsförmiddagen presenterade läget på arbetsmarknaden i augusti, visade den med tydlighet att jobben är här och att efterfrågan är stark. Det råder arbetskraftsbrist inom allt fler branscher.

I procent mätt visar den på högre arbetslöshet, fler i program och åtgärder – men också på större optimism. Svaret på frågan om varför arbetsmarknadsläget inte kommer att avgöra valet är att dagens ”lättsinne” ska förstås mot bakgrund av det mycket svåra läge Sverige befann sig i för ett och ett halvt år sedan.

Finanskrisen och lågkonjunkturen lever i färskt minne. Så gott som alla konjunkturmätningar och prognoser som ställs ut pekar åt samma håll.

Varken i Borås eller i riket som helhet säger den enskilda månadens mätningar något om de problem som snarare är strukturella. Under variationerna i statistiken finns en ”bas” som består av människor som gradvis kommer allt längre bort från arbetsmarknaden:

De med ofullständig skolgång och dåliga betyg.

De som är utrikes födda och som inte tidigt kommit in på arbetsmarknaden.

De som förlorat jobben i branscher som försvinner, och vars kompetens inte längre efterfrågas.

Längst till höger på sidan ligger de båda blockens förslag till jobbpolitik för de kommande fyra åren. Det är bara att jämföra.

I vilken utsträckning dessa förslag räcker för att komma till rätta med just dessa gruppers utanförskap, återstår att se. Som utvecklingen sett ut de senaste 20 åren har deras plats på arbetsmarknaden knappast förstärkts – oavsett vilken färg regeringen har haft.