Brown, Boris och lång näsa i Borås

En kvinnotokig lintott med lådvis av pojkaktig charm och en ständigt glappande smårasistisk käft, håller på att bli borgmästare i världsstaden London. Och i Borås håller en långnäst yngling och en jättelik ståltermos på att sätta sin prägel på hela den politiska debatten.

Vad är det som händer?

Det är lätt att likt Storbritanniens premiärminister Gordon Brown ta sig för pannan och sucka uppgivet.

Gårdagens valresultat från årets upplaga av de brittiska lokalvalen innebar en riktigt fet smäll mot labourregeringen. Inte i första hand på grund av förlusterna av närmare 200 fullmäktigeplatser, sådant går att leva med även om det smärtar. Den stora smällen bestod i att det var på labours ”hemmaplan” som de konservativa fick sina framgångar. De konservativas framgångar ligger helt i linje med opinionsmätningarna vad avser sympatierna på nationell nivå. Allt fler tröttnar på labour.

Inget av det som labour gör blir rätt, allt går emot Gordon Brown just nu.

Inte nog med det, den annars så extremt fingerfärdige och kunnige Brown verkar totalt sakna sådana politiska känselspröt som gjorde förre ledaren Tony Blair oslagbar i konsten att fånga stämningslägen och vända dem till sin fördel.

Före Irakkriget, det vill säga. Nu verkar inget hjälpa.

Det verkar istället som om väljarna helt sonika vill ”zappa” bort labour för den här gången, på samma sätt som man byter kanal när TV- programmet börjar bli tråkigt eller väl krävande.

Browns interna kritiker kräver mer vänsterpolitik. Men inte ens sådana reptilhjärnereaktioner verkar fungera. Den gamle trotskijsten Ken Livingstone som varit borgmästare och ”Ken” med Londonborna sedan ämbetet upprättades 2000, verkar också zappas bort till förmån för en roligare krumelur, den till skratt ständigt lockande ärkekonserverative Boris Johnson.

Det är naturligtvis en överdrift att påstå att Johnson är galen men han framstår ofta som om han hade mer än en skruv lös. Hans enda stora tillgång, förutom en extremt knivskarp kampanjmakare, är det faktum att han verkar erbjuda något annat – oavsett vad – med ett leende.

Så väljarna ”zappar” över till blonde Boris ett tag. Kanske blir han en bra borgmästare, kanske kommer det en roligare efter reklamen?

Zapp.

Därmed inte sagt Londonborna är dumma. Tvärtom, tillräckligt många känner igen den gamle Livingstone från det illröda 80-talet för att veta när det är dags att dra i nödbromsen.

Men det är svårt att frigöra sig från känslan att ytterst avgörande är att makten med tiden börjar uppfattas som småtråkig och att det börjar bli dags för ett maktskifte bara av detta skäl.

Kan detta ”zapp”-förhållande till politikerna också bli en realitet här? Kommer nästa valrörelse i Borås att ”pinocchio-iseras” – det vill säga präglas av något ytterst trivialt i jämförelse med kommunalpolitikens centrala ansvarsområden?

I så fall ligger det nära till hands att partierna överdriver värdet av att lansera typer – politikerna vars främsta egenskaper är att de får väljarna att vilja zappa.

Det skiljer bara en bokstav mellan Boris och Borås.