Synskadade kräver ledsagare

BT följde med två synskadade kvinnor när de skulle göra ärenden.

– Är det torkad svamp det här? Kan du se vad den kostar?

Irene Spjuth från Öxabäck och Marita Johansson från Skene är i Kinna och handlar mat. De är både synskadade och högst upp på önskelistan står ledsagning i kommunens regi.

Det är i vardagssituationer som ledsagaren behövs. Utan syn är det svårt att tvätta, laga mat och göra ärenden. De ser inte heller om de har fläckar på kläderna.

– Vi tvättar nog mycket onödigt för att vara på den säkra sidan, säger Irene Spjuth.

Det är också besvärligt att hitta rätt förpackningar i mataffären och jämföra priser.

– Det är svårt för synskadade att få vardagen att fungera, säger Irene Spjuth.

SRF, Synskadades riksförbund, vill att ledsagning för synskadade ska vara en rättighet som ingår i LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade), vilket det inte gör i dag. Ledsagning skulle innebära några timmars oberoende.

– Det är inte säkert att anhöriga har tid eller lust att följa med. De gör mycket för oss ändå, säger Irene Spjuth.

Många synskadade saknar arbete och vill inte gå ut ensamma.

– Man vågar inte ge sig ut och blir sittande hemma, säger Marita Johansson.

Dagens intensiva trafiksituation gör inte saken bättre. Irene och Marita går inte heller in ensamma i affärer som de inte varit i tidigare.

– Om jag inte hittar finns det risk att jag går bort mig, säger Marita Johansson.

– Man är ju rädd, instämmer Irene Spjuth.

För Marita Johansson är ledarhunden Cora en stor hjälp. Hunden blir Maritas ögon och är tränad att följa vissa kommandon som att söka stolpen vid ett övergångsställe.

När labradoren har selen på sig ska man inte klappa henne.

– Man får gärna prata med mig, men ta inte kontakt med hunden. Hon är i arbete. Om man börjar prata med henne blir hon okoncentrerad och vi kan hamna fel, säger Marita Johansson.

Irene var 23 år när synen började försämras och Marita var i 40-årsåldern. Irene är i dag helt blind och Marita har endast ledsyn åt sidorna. Båda miste synen i samband med olika sjukdomar.

– Man förlorar något i sitt liv och det tar tid innan man kommer över det. En del kommer aldrig över det. Men jag har vägrat att sätta mig ner på en stol och lägga av, säger Marita Johansson.

Hon arbetar i dag på ett demensboende och har lärt sig att leva med sin synnedsättning.

Men det är inte alltid lätt att vara stark.

– När jag höll mitt första barnbarn i famnen och inte kunde se vem han var lik –då brast det, säger Marita Johansson.