TV: Brandmannen: Så går vi vidare efter olyckan

[19bdn363]

Pärra Jönsson vill inte prata ingående om olyckan, det är fortfarande för svårt.

Men han vill rikta stort beröm till lärarna som befann sig på bussen.

– Lärarna var otroligt duktiga. Vilket lugn de hade. De ska ha otrolig kredd för det här, säger han när BT träffar honom på brandstationen i Sveg.

Det har gått cirka 48 timmar sedan räddningsinsatsen på E45. Tiden efteråt har handlat om bearbetning, samtal och att stödja kollegor. Men också egen sorg.

– Under mina 20 år som brandman har jag aldrig varit så här utpumpad, aldrig varit så berörd. När jag körde hem i söndags kväll brast allt och jag grät i bilen hela vägen.

– När jag kom hem försökte jag dölja det för mina barn. Men de förstod ju att något var fel. Sedan grät jag tillsammans med min sjuåring.

Tio brandmän från stationen i Sveg var på plats vid olyckan. Senare på söndagen hade de två samtal - på måndagen ett tredje.

– Det är viktigt att få prata av sig. Man är ju inte färdig med bearbetningen. Jag är också stationsansvarig och känner ett ansvar. Jag tror att det var uppskattat, säger Pärra Jönsson.

I sådana här situationer är det viktigt att kollegorna är en enhet, ett kollektiv, menar han. Och det är inte bara i Sveg man har ställt upp för varandra.

– Vi har fått ett otroligt stöd från andra brandmän runt om i Sverige via sms och Facebook. De förstår ju hur jobbigt det här är. Det har varit väldigt positivt, säger Jönsson.

Han fortsätter:

– Det finns en kamratskap inom blåljusenheten. Det är ett VI i det mesta. Man kompletterar varandra på olika sätt.

Vid behov, som i det här fallet, får de hjälp av kamratstödjare på orten. Skulle det behövas legitimerade psykologer finns den möjligheten också. Men Pärra betonar vikten av att prata även med nära och kära, om man har möjlighet.

– De ser direkt hur man mår. Det går inte att hålla undan något, även om jag inte tror att någon av oss har hållit tillbaka efter olyckan.

Rapporterna från olyckan är än så länge knapphändiga, men samstämmiga uppgifter från personal som varit på plats säger att räddningsarbetet gått väldigt bra, vilket Pärra Jönsson intygar.

– Vi har övat på bussolyckor och andra större händelser, men övning är något helt annat än verklighet.

Han utvecklar:

– Jag har tänkt på hur det kommer att fungera om det blir en sådan här stor händelse. Med facit i hand funkade det, allt flöt på. På något sätt har vi lyckats förvalta övningen till skarpt läge. Vi jobbade lugnt och metodiskt, säger han.

För brandmännen i Sveg fortsätter nu arbetet med att återhämta sig efter den hemska söndagen. Hur lång tid det tar vet ingen. En sak är säker - ingen kommer att glömma söndagen den 2 april.

– Alla blir ju berörda av en sådan här olycka. Tre unga människor som mister livet. Det sätter spår för så många.