Bladvändare om barnlöshet
Den som redan vet kan ändå läsa boken som en öppenhjärtig berättelse om den rivande, slitande, uppslukande längtan efter ett barn. Äktheten är total. Det är som om Klara Zimmergren och läsaren var vänner. Att Klara Zimmergren har en skarp hjärna har väl inte undgått någon som följt SVT:s Mia och Klara, men här visar hon också sitt hjärta.
Barnlösheten och barnkrånglet är en stor fråga för många av oss kvinnor födda på 60- och 70-talen. Efter att provrörsbehandlingar gjort barn till en möjlighet för de allra, allra flesta verkar också tyngden vara ännu svårare att bära för dem som ändå inte lyckas bli gravida.
IVF-graviditeterna kommer hellre inte gratis; de svider både i plånboken och sargar parförhållandet. En annan sak som tynger är omgivningens alla frågor: ”Du då, Klara, har du inga barn?”.
Men först har Klara Zimmergren fel man, sedan ingen man (då måste man åka till Danmark), sedan rätt man – men det är ändå inte lätt att bli gravid.
Eftersom vi lever i en tidsålder full av tidningar som Amelia och Mama är det inte precis tabubelagt att tala om barnlöshet. Det är ändå ovanligt att en känd person gör det så här grundligt, genomarbetat och öppenhjärtigt. Respekt för det.
Fast minst lika intressant är sidospåret om Klara Zimmergrens nära förhållande till djur, allra mest hennes egen airdaleterrier Frasse. Klappret av klor mot golvet, den glada förväntan när kopplet kommer fram och det skönt grabbiga utomhushänget med andra hundägare.
Jag tycker mycket om att läsa om den kärleksrelationen, mellan människa och djur.
Jag kan inte släppa det efteråt. Klara Zimmergren hade nog inte tänkt på det här, men hos mig väcker hennes bok även insikten om min egen hundlöshet.
En dov längtan sitter där. Och vi är säkert många stressade kvinnor med jobb och familj som har det så här: vi saknar en hund i våra liv, vi vill bli matte.
Fast skillnaden mellan barn och hund är förstås att det senare skaffar man enkelt senare i livet. När vi blir pensionärer – då!
Lena Kvist
