Wallströms tystnad är skamlig
Den i Kina fängslade svensken var av naturliga skäl likafullt närvarande i riksdagens kammare när utrikesminister Margot Wallström läste upp regeringens utrikesdeklaration. Tydligast blev den här utrikesministern valde att inte ens nämna hans namn. Närmare än att ”ett antal namn är välkända här i kammaren” kom inte Wallström när hon talade om svenskar i världen som befinner sig i nöd.
Alldeles oavsett om det var ett strategiskt val för att inte störa det arbete som den svenska utrikesförvaltningen sägs bedriva ”oförtrutet och dygnet runt”, eller om regeringen hade skrämts till tystnad efter att Kina reagerat på kraven om att den svenske förläggaren ska friges. så kvarstår faktum. Gui Minhais nämndes inte och regeringens kritik mot Kinas omfattande rättsövergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna inskränkte sig till en till intet förpliktigande plattityd:
"Vår relation med Kina är omfattande. Landets roll i världen växer, och med det följer ett ökat ansvar inklusive med skydd för de mänskliga rättigheterna."
Den rödgröna regeringens oförmåga att i praktiken vilja leva upp till de många och vackra fraser som ingick i utrikesdeklarationen kan knappast manifesteras tydligare än så.
Det är djupt beklagligt, inte minst med tanke på att den hållningen riskerar att devalvera värdet av de små men relevanta insatser i linje med vad en så kallad feministisk utrikespolitik innebär. Det kan mycket väl vara motiverat att inrikta svensk utrikespolitik på att låta ett 50-tal ambassader världen över ordna ”skrivarstugor” för att öka antalet artiklar på Wikipedia om kvinnor, eller att , för den delen, att skapa debatt i Rwanda om papparollen. Men om regeringen inte förmår att tala klarspråk när en stormakt begår rättsövergrepp på svenskar och uttalar hot – om än förtäckta – mot Sverige, då riskerar sådana initiativ att framstå som milt sagt perifera insatser.
Att inte heller övriga partier passade på att visa ett väsentligen större engagemang för den fängslade svensken visar om något på en betydande ambivalens när det gäller hur Sverige ska förhålla sig till Kina. Det finns anledning att ta det försiktigt när det gäller hur och på vilka villkor en relation mellan en demokrati och en diktatur utvecklas. Och med tanke på hur asymmetrisk relationen mellan Kina och Sverige är i praktiken, är det viktigt att ta det mycket kallt. Kina visar ett stort intresse för Sverige. Kinesiska företag och kapital köper gärna tekniktunga och välutvecklade företag, och erbjuder himmel och jord till aningslösa kommunpolitiker som vill göra en snabb peng på att sälja mark som rimligen måste betraktas som riks- och säkerhetsintressanta. Som i fallet med det kinesiska försöken att anlägga en djuphamn i Brofjorden. Men när svenska företag vill köpa kinesiska, ja då blir det kalla handen.
Men det finns alltid en gräns, även när den inte uttalas. Det hade varit bättre om Margot Wallström dragit den annorlunda när det gäller den fängslade svensken Gui Minhai. Det minsta hon kunde ha gjort, var att i utrikesdeklarationen åtminstone förmå sig att uttala hans namn.
