Stefan Eklund: Vi lever i en tid som behöver poesi
Utrikesminister Ann Linde sade på en presskonferens häromdagen, med anledning av Rysslands anfallskrig mot Ukraina, att det ”säkerhetspolitiska läget är det allvarligaste sedan 80-talet”.
80-talet, alltså, decenniet som ledde fram till Berlinmurens fall 1989. Men murens fall föregicks av det kalla kriget, terrorbalansen mellan väst och öst, det är det 80-tal som Linde syftade på.
Och nu är vi där igen. Rysslands president Vladimir Putins storhetsvansinne och längtan efter att återupprätta den forna stormakten Sovjetunionen har placerat världen i ett nytt kallt krig.
Det här påverkar samhället och människorna. Den gnagande oron över vad ett krig som accelererar in i ett kärnvapenanvändande kan innebära växer sig starkare och minner om 80-talet.
Uppgivenheten inför de färdigpaketerade slagorden och lögnerna som framförs i självklar ton – allt det som hör krigsretoriken till, den uppgivenheten upplever jag själv som nästan förlamande.
Nu behövs konsten och litteraturen mer än någonsin, för att ge motbilder och nyansera all tvärsäkerhet. Jag letar bland litteratur som skrevs under 80-talet, i det kalla krigets skugga, och fastnar för en av de bästa svenska diktsamlingar som har givits ut, Tomas Tranströmers ”För levande och döda” (Bonniers). Den publicerades 1989 men Tranströmer arbetade långsamt och dikterna tillkom säkerligen under flera av de säkerhetspolitiskt anspända år som föregick murens fall.
Det var länge sedan jag läste samlingen, men jag slås av att stämningarna i den känns högst relevanta även idag.
Viljan att demaskera just tvärsäkerheten, att peka på maktmissbrukets orimlighet, att värna människans inre och yttre frihet, allt detta finns i Tranströmers diktning, som i dikten ”Flygblad”, vars avslutande rader lyder:
Vi levande spikar nedhamrade i samhället!
En dag ska vi lossna från allt.
Vi ska känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här.
Tomas Tranströmer (1931- 2015) drabbades av en stroke 1990 som hämmade hans skrivande, men han fick välförtjänt Nobelpriset i litteratur 2011. Ingen annan svensk poet har haft en så stark ställning, även internationellt. Men under det politiska 60-talet fick han en del kritik för att hans dikter hade en ”passiv, betraktande attityd till omvärlden… på bekostnad av alla impulser att ingripa i skeendena och förändra världen” (Björn Håkansons recension av ”Klanger och spår” 1966 i Aftonbladet). Kritiken störde Tranströmer, har han medgivit, men innebar också ett incitament för ett nytt sätt att skriva, ett mer äkta, ”närmare det som jag verkligen står för” (citatet från Matts Ryings intervjubok ”Poeter till svars” (FIB:s lyrikklubbs årsbok 1986).
Vid läsningen av ”För levande och döda” kan man erfara just det. Tranströmer förtvivlas av den världsordning som bygger på skrämsel och en ond balans. Han går omkring i Washington bland ”Vita byggnader i krematoriestil/ där de fattigas dröm blir till aska”, han skriver om bödeln som ”lutar sig fram över torget och folkmassan som bildar en knottrig spegel där han kan se sig själv” och han skriver om sanningen, som ingen vill befatta sig med:
Sanningen finns på marken
men ingen vågar ta den.
Sanningen ligger på gatan.
Ingen gör den till sin.
Det är ord som med relevans även kan sägas idag.
Men Tomas Tranströmers poesi inrymmer också ett hopp. Det är ett hopp ofta uttryckt med metaforer som ligger den kristna mystiken nära. Människan kan aldrig kuvas helt eftersom vårt inre är enormt och aldrig till fullo outforskat, eller som det står i hans kanske mest citerade dikt, ”Romanska bågar”: Inne i oss alla öppnar sig ”valv bakom valv oändligt”.
Den insikten kan göra oss starka även idag, i en mörk tid av lögner och krig. I den avslutande dikten ”Guldstekel” i ”För levande och döda” gör Tomas Tranströmer upp med all fanatism och alla falska sanningsanspråk på ett sätt som manar till efterföljd:
De som inte kan vistas någonannanstans än på sin framsida
de som aldrig är tankspridda
de som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av Den
Oidentifierade –
gå förbi dem!
Fotnot: På tisdag 18.30 samtalar Stefan Eklund med kyrkoherde Madeleine Forsberg om Tomas Tranströmers poesi. Plats: Bollebygds församlingshem, där fotoutställningen ”Se Tranströmer – 20 fotografers tolkningar” visas för närvarande.
