Vi får aldrigglömmaSrebrenica

”Srebrenica är helt enkelt inte ännu en påminnelse om människans ondska gentemot andra, utan hur intelligenta personer kan hitta på intelligenta anledningar till att inte göra någonting alls”.
Så sade den amerikanske journalisten Scott Simon om folkmordet i Srebrenica som skedde i Bosnien-Hercegovina under kriget på Balkan 1995. Under kriget tillhörde staden Förenta Nationernas (FN:s) skyddade zon. Över 8 000 bosniakiska (den muslimska befolkningen) män mördades av serbiska styrkor trots att FN påstod att man hade kontroll över staden.

I tisdags var det 22 år sedan folkmordet påbörjades och det är den mest omfattande etniska rensningen i Europa sedan Förintelsen. Arbetet med att identifiera offren pågår fortfarande och varje år 11 juli hålls nya begravningar för de anhöriga som ännu inte fått ett värdigt avslut med sina söner, bröder, makar och fäder. Ytterligare 71 personer begravdes i veckan och fortfarande saknas omkring 1 000 av offren.

Bland de yngsta identifierade som begravdes tidigare i veckan var femtonårige Damir Suljic. Hans mor Hanija hade tagit farväl av honom och hans pappa den tionde juli 1995. Inte förrän sexton år senare identifierades hans skalle i en av massgravarna runt Srebrenica. Åren därefter väntade Damirs mor med att begrava honom, i hopp om att man skulle finna fler delar av hans kropp. Men efter alla dessa år fann man bara ytterligare ett ben som tillhörde honom och Hanija fick till slut nöja sig med att begrava två ben av sin son.

Att försöka förklara sådana bestialiska dåd med att förövarna är av annan sort är fullt rimligt. Också efter andra världskrigets slut betraktades nazister som allt annat än mänskliga. När filosofen Hannah Arendt i ”Den banala ondskan” (1964) skrev att den tyske SS-officern Adolf Eichmann bar samma egenskaper som vilken annan människa som helst var det till allas förvåning. Arendt menade vidare att Eichmann vare sig var en övertygad ideolog eller psykiskt störd, utan en plikttrogen person som löd order och med en stor oförmåga att tänka självständigt. Inte sällan görs en tydlig distinktion mellan vanligt och ovanligt, normalt och galet och mellan de goda och de onda. I själva verket finns en gråzon däremellan, vilket Arendt förklarar genom att göra skillnad mellan ondska i handling och onda individer.

Det riktades även en del kritik mot Hannah Arendt eftersom hon underskattade ideologins betydelse. Vad gäller forna Jugoslavien har nationalismen lämnat djupa sår. Landet kännetecknades tidigare av en stark nationell gemenskap, kosmopoliter och att nationalismen var tabu där. Numera bygger hela regionen på en exkluderande och hatisk nationalism där det är kontroversiellt att inte vara en anhängare av den.

Men att försöka finna förklaringar i att Srebrenica skulle ha utförts av hjärntvättade, galna och onda nationalistidioter är att frånta en bra bit av förövarnas faktiska ansvar. Srebrenica var inte ondskans eller galningarnas verk som skedde spontant likt den psykiskt sjukes plötsliga utbrott. Folkmordet var välplanerat, välgenomtänkt och väl genomfört. Man var medveten om vilka konsekvenser det skulle få för krigsförbrytarna själva och för alla de tusentals bosniaker som fått begrava sina närståendes kvarlevor på ett så brutalt sätt som vi andra bara kan föreställa oss.

Anela Murguz