Per Schlingmann: Vi behöver en berättelse om vart Sverige är på väg
Med jämna mellanrum dyker det upp kritik mot regeringen för att den saknar en samlad berättelse. Jag ska villigt erkänna att jag själv har varit (och är) en av kritikerna. Som jag ser det leder avsaknaden av en berättelse till att politiken uppfattas som en popcornmaskin där förslag och reformer poppar utan sammanhang. Politiken blir fragmentarisk och det blir svårt för människor att se helheten och varför olika åtgärder och prioriteringar görs.
Per Schlingmann
växte upp i Borås och är före detta partisekreterare för Moderaterna. Jobbar i dag som framtidsspanande föreläsare, författare, rådgivare inom näringslivet och medverkar även i TV 4:s nyhetspanel.
Min frustration blir extra stor eftersom vi lever i en tid av så stora förändringar att en berättelse blir extra viktig. Inte minst den gröna omställningen skapar stora möjligheter för Sverige och skulle kunna bli fundamentet i en berättelse om Sveriges utveckling de kommande åren. Min enkla syn är att vi har en generation på oss att ställa till rätta effekterna av sju generationers industrialisering. Att ersätta fossila bränslen, elektrifiering och framväxten av ett cirkulärt samhälle skulle kunna vara viktiga byggstenar i en berättelse om hur vi utvecklar Sverige och samtidigt möter klimatutmaningen.
Det är lätt att se tillbaka på historien och hitta faser när de nationella narrativen och berättelserna var tydliga och starka. Per Albin Hanssons folkhem och Fredrik Reinfeldts arbetslinje är två tydliga exempel.
Men kanske är kritiken ändå orättvis. Hansson ledde ett dominerande socialdemokratiskt parti och Reinfeldt en majoritetsregering under sin första mandatperiod. De starka berättelser vi har sett hittills har alla kunnat uppstå med ett ledarskap som har starkt stöd i opinionen och riksdagen. Det var fördelen med blockpolitiken. När svensk politik bestod av två block kunde dessa förbereda sig inför valen, ha tydliga löften till väljarna och sedan efter valet genomföra politiken som en helhet. Det är denna helhet som går förlorad när logiken i och med att Sverigedemokraterna vuxit sig starka har förändrats.
Svensk politik bygger numera på att människor röstar på partier som efter valet förhandlar fram en lösning som gör att en regering kan bildas. Politiken reduceras till ett avtal som omfattar mer kortsiktiga åtgärder. Den förra regeringen hade januariavtalet och denna regering utgår från Tidöavtalet.
”Det är denna helhet som går förlorad när logiken i och med att Sverigedemokraterna vuxit sig starka har förändrats.”Per Schlingmann
Sverige blir mer som Finland där det finns en tradition av att väljarna röstar på ett par stora partier. Ingen vet i förväg vad för regering man kan vänta sig, utan det blir resultatet av överläggningar. Denna ordning är naturligtvis negativ utifrån ett demokratiskt perspektiv, men samtidigt är det nog bara att inse att det är en ny verklighet vi har att leva i.
Det väcker en annan fråga eftersom ett samhälle har svårt att utvecklas utan narrativ och berättelser. Om politiken inte kommer att stå för den, vart kan vi rikta blicken? Givetvis kan det träda fram ledande politiker, som trots att de inte har stöd, ändå har modet och viljan att forma en gemensam berättelse. Men det vakuum vi lever i pekar också på ett annat behov, nämligen att vi skulle behöva en starkare samhälls- och kulturdebatt som handlar om Sveriges framtid. Den skulle kunna syresätta politiken och få den att mer handla om framtiden. En annan möjlighet är att akademikerna träder fram. När Hans Rosling levde tänkte jag ofta att det är denna typ av ledarskap som många efterfrågar. Någon som har en bild av Sverige och världen och vart vi är på väg.
Vi behöver berättelser, frågan är vem som kommer att stå för dem framöver.
