Vem bryr sig om gråsparvarna?

Vem bryr sig om en gråsparv mer eller mindre? Vill man så kan man ju hitta vackrare och mer anslående fåglar att sörja. Men den oansenliga gråsparven har något som andra fåglar inte har, då den kan fungera som politisk metafor.

Vårt samhälle rymmer fler ”gråsparvar” än de som har vingar och som delar ödet att vara hotade av såväl storskalighet som teknokratisk förtjusning.

Nyligen skrev Thomas Wingren, Miljöpartiets ordförande i Sjuhärad: ”Utbyggnaden av vindkraft och andra förnyelsebara energislag är i sanning något som skulle kunna utgöra en väsentlig del av svensk basnäring – inte minst i Borås om man finner en möjlig storskalig samverkan.”

Utbyggnad, basnäring och storskalig är ord som det uppenbarligen faller sig naturligt för en ledande miljöpartist att använda när han eller hon talar om vindkraften. Men det ter sig samtidigt underligt att Wingren inte vid något tillfälle i texten nämner ordet människa.

Underförstått finns människan ändå där, när han talar om ”den massiva mängden lidande, död och ekonomisk skada som klimatförändringen redan idag orsakar”. Men inte med ett enda ord berör han de människor vars utsatthet här och nu bara ökar i takt med att han och Miljöpartiet vill förverkliga sin storskaliga vindkraftspolitik.

I storlek är en människa inte större än en gråsparv i jämförelse med ett modernt vindkraftverk. Runt om i Sjuhärad och i övriga delar av landet utanför våra städer så finns det många som idag mår illa och far illa av existerande vindsnurror, och som drömmer mardrömmar om vad som ska ske om Miljöpartiet får gehör för sin politik.

Fast det är klart, det är inte på landsbygden som ”de gröna” har sina väljare. Dem hittar man främst i universitetsstäder, i centrum, där det är lätt att åka kollektivt och enkelt att handla ekologiskt. I områden som inte lär drabbas av att Miljöpartiet också vill ta bort det kommunala vetot när det gäller vindkraftsetableringar.

Vad är det då som driver så många människor att protestera mot storskalig vindkraft på landsbygden? Kommunalrådet Tom Andersson (MP) fick den frågan när han på bt.se chattade med läsarna. Att döma av svaret anar Andersson konspirationer bakom vindkraftsmotståndet, som utnyttjar rädslan ”på någon sorts politisk grund ofta baserad på att man inte tror på klimatforskningen”.

Signaturen AnnaKarl hade invändningar: ”Vi är inte människor som hatar vindkraft. Vi är människor som bor där vi bor av en anledning, den tysta orörda naturen som vi inte vill se förvandlad till ett industriområde.”

Miljöpartiet har valt väg.

Gråsparvarna får andra bry sig om.

Ledarredaktionen