Vart flydde våra drömmar?

Det kan jämföras med 1800-talet då levnadsstandarden på 100 år inte mer än fördubblades. Frågan är naturligtvis vad som kommer att ske de kommande hundra åren. Är vi 20 gånger rikare i slutet av 2090- talet?

Det beror på. Den optimism och framåtanda som präglade vårt land under större delen av 1900-talet tycks tyvärr som förbytt i nationell hypokondri och pessimism.

Från slutet av 1800- till början av 1960-talet växte stora företag fram, vägar och räls anlades och nya hus byggdes. Sverige färdades i expressfart rakt in i framtiden. Mellan 1870 och 1970 hade vi världens snabbaste ekonomiska tillväxt. Det här var de stora drömmarnas och ambitionernas tid. Vi i den yngre generationen har fått höra historierna om lukten i de nya bilarna och utsikten från fönstren i de nya lägenheterna.

Någon gång på 1970- talet förändrades dock allt. Plötsligt var Sverige färdigt. Utveckling och välstånd gick ur modet och istället bejakades fördelning och bevarande. Sista decenniet på 1900-talet hade vi den lägsta tillväxttakten på hundra år. Vad var det egentligen som hände?

Hur kunde ett så framgångsrikt och välmående folk plötsligt känna sig så ynkligt och fattigt att sociala trygghetssystem blev de viktigaste politiska frågorna? Hur kunde vanliga människor, som på 1900-talet skaffade sig bättre mat, hygien och sjukvård än vad 1800-talets kungar kunde kosta på sig, bli så rädda för sin hälsa att allt skadligt, farligt och onyttigt började regleras och förbjudas? Hur kunde människor som lyckats ta sitt land från de fattigaste till de rikaste acceptera Jantelagen som talade om för dem att de inte var något?

Det är svåra frågor att svara på. Utbyggnaden av välfärdsstaten ströp gåsen som lade de gyllene äggen. Mellan 1960 och 1980 ökade momsen från 4 till 23 procent, kommunalskatten från 15 till 29 procent och arbetsgivaravgifterna från ett par procent till hela 32.

Man får blunda ganska hårt för att inte se sambandet med avmattningen i ekonomin. När tillväxten och utvecklingen till följd av detta avtog kanske mentaliteten också förändrades. Var det när vi slog i tillväxttaket som vi gick från djärva pionjärer till rädda trygghetsnarkomaner?

Sedan vi började vaddera samhället för att undvika alla risker och straffa ansträngning och skapande har världen omkring oss i grunden förändrats. Ökad rörlighet och ny teknik har öppnat möjligheterna för hundratals miljoner människor på hela jorden att konsumera och producera nya idéer. Inom en mycket snar framtid kommer forskningsresultaten i världen att mångdubblas. På oerhört kort tid kommer antalet entreprenörer att mångfaldigas. Internet, lågprisflyg och mobiltelefoner var science fiction för 30 år sedan.

Om 30 år vinner robotarna fotbolls-VM, hiv botas och turisterna åker ut i rymden. För oss i Sverige finns enorma möjligheter att dra nytta av denna utveckling. Men då måste det bli lika uppskattat med nya idéer och hårt arbete här som det en gång var och är i länder som Indien, USA och Australien.

Den viktiga frågan är hur vi får tillbaka 1900-talsoptimismen. Finns här i Sverige fortfarande människor som vill bygga de högsta husen, snabbaste tågen och bästa telefonerna i världen? Eller är vi för alltid dömda att intressera oss för småfrågor som a-kassan, torskarna i Östersjön och allsvenskan.

Livet går ut på att ta risker och göra stordåd. En nation som tappar de stora drömmarna och visionerna om någonting bättre kommer bara att bli sämre.

Jonas Pettersson

vik. ledarskribent