Ledare: Varför blundar vänstern för tafsandet?

Denna senare blindhet har debatten sett rader av närmast tragikomiska exempel på den senaste veckan, efter anmälningarna om sexuella ofredanden under Bråvallafestivalen och Putte i Parken i Karlstad.

Låt oss bara ta ett färskt exempel. På Aftonbladet-LO-ägda debattsajten Politism.se skriver man, apropå Karlstadspolisens oprofessionella pressmeddelande i helgen:

”Bland de sju misstänkta gärningsmännen är bara två så kallade ensamkommande ungdomar” och ”Det är helt enkelt så att alla är potentiella förövare.” Vidare talade man om ”rasistiska mytbildningar” och ”Att peka ut de andra är inte bara direkt fel och lögnaktigt, det är att göra det lätt för sig”.

”Bara två”, alltså.

Varför är det är så oerhört viktigt för tongivande delar av vänstern och feminismen att undertrycka och negligera de mönster som i övrigt normalt begåvade debattörer och politiker rimligen också kan se?

Konsekvensen av att ”inte göda konspirationer”, ”inte späda på islamofobin”, ”inte i onödan slå mot en redan utsatt grupp” – alla i högsta grad goda och viktiga intentioner – när den kända bilden ser ut som den gör, är inte bara oseriöst.

Det bidrar inte till en nykter debatt och politik. Det hjälper inte den stora gruppen nyanlända unga män som givetvis är skötsamma och gör allt för att ta till sig formella och informella spelregler i sitt nya, exotiska och på många sätt extrema, nya hemland.

Låt oss, för resonemangets skull, flytta debatten till huliganvåldet på somliga fotbollsarenor. I konsekvens med de blindfläckade vänster-/identitetspolitiska debattörerna måste det vara närmast rasistiskt att peka ut just Hammarbys och AIK:s eller Helsingborgs IF:s ”firmor” som problem i fotbollssverige. Borde inte lika många poliskameror vara riktade mot Norrby IF:s och Dalsjöfors GoIF:s klackar?

... eller finns det något i somliga ”fans” kulturer/hedersnormer/grupptillhörigheter som driver kriminaliteten?

Att ge sig in i diskussionen om brott i kategorin ”balkongmord”, könsstympningar, barnäktenskap, kontroll som närmast får ”olaga frihetsberövande”-karaktär, eller – som i den aktuella debatten – grupper unga män som begår kollektiva sexövergrepp på flickor i skydd av folkmassor, är som att stiga ut i ett minfält. Forskningen om orsakssamband spretar. Den har ofta politiska förtecken. Religion förefaller vara en underordnad faktor, även om många muslimskt dominerade länder har särskilda rättsregler för män och kvinnor. Somliga kristna grupper lever ännu med könsroller som liknar de som allmänt gällde i Sverige på 1800-talet.

Men vad vi ändå vet är vad den årliga undersökningen World Value Survey med 61 deltagande länder säger om hur människor i allmänhet ser på frågor som familj och religion. Ingenstans skiljer sig rådande kulturella värderingar mer än mellan Sverige och just de länder som polisen särskilt nämner i den nyss publicerade undersökningen ”Lägesbild över sexuella ofredanden”, nämligen Eritrea, Somalia och Afghanistan.

Den verklighet som fått polisen att ta till (den märkliga) armbandskampanjen #tafsainte handlar inte om det stora och närmast kroniska problemet med (för tjejen kända) killar som går för långt och gör sig skyldiga till allt från ofredanden till våldtäkter.

Den normdebatten har förts i decennier. Ingen i det offentliga eller i familjen neligerar problemet. En avslöjad gärningsman förlorar sin heder i det allmännas ögon. Det finns extrema exempel på motsatsen, men de är undantagen som bekräftar regeln.

Det vore väl snarast sensationellt om den som levt sitt liv på något som ibland bäst beskrivs som en, könsrollsmässigt, annan planet genast smälte in i ett extremt jämställt och sekulariserat relationsmönster.

En 19-årig kille som för fem år sedan kom som ensamkommande flykting från Afghanistan och som nu bor i Grums i Värmland skrev ett applåderat inlägg på Facebook apropå ”Putte i Parken” och intervjuades om sin text av Nya Wermlands-Tidningen, där han föreslog ID-kontroller och/eller medföljande vårdnadshavare på festivalerna.

När tidningen frågade ”vad tror du behöver göras för att komma tillrätta med problemen?”, svarade han:

”De behöver få lära sig om regler, lagar, normer och värderingar som gäller i Sverige. Både polisen, lärare och personal på boenden behöver lägga tid och kraft på att ge information om hur det funkar i Sverige.”

På frågan ”vad visste du om Sverige när du kom hit?” svarade han:

”Ingenting. Jag visste bara att Sverige var ett bra land. Men jag lärde mig hur man beter sig här allt eftersom, till exempel genom att lära känna mina klasskompisar. Jag känner själv ett ansvar för att lära ensamkommande barn om vad som är rätt och fel, och jag ska försöka göra vad jag kan.”

19-åringens röst ”inifrån” är förstås intressant. Men vad v e t vi? Har debatten kantrat? Överdrivs antalet/andelen fall av sexuella trakasserier utförda i grupp i relation till andelen nyanlända unga män?

Utredningen från Nationella operativa avdelningen, Noa, vid polisen som publicerades 16 maj är nog det mest stabila av färska kalla fakta på bordet. Benägenheten att anmäla brott kan ha ökat senaste året, som har påpekats i debatten. Men det är likväl vad vi har att hålla oss till.

Ur analysen kan vi läsa att:

- antalet polisanmälningar om sexuella ofredanden vid ”evenemang” var tre gånger fler 2015 (40 stycken) än två år tidigare och klart högst sedan 2011.

- antalet anmälningar från badanläggningar var mer än dubbelt så många 2015 (123 stycken) jämfört med den dessförinnan högsta siffran i jämförelsematerialet (år 2011).

Om anmälningar från ungdomsfestivaler/evenemang/gatufester skriver polisen att ”särskilt chockerande och skrämmande var de angrepp som utförts i grupp där den utsatta flickan inte bara hållits fast och blivit ”tafsad på” utan där även försök att ta av kläderna påbörjats innan flickan fått hjälp”.

Vidare:

”I minst tio fall har en ensam flicka omringats av ett flertal män (från 5-6 stycken upp till ett stort antal)...”, flickan har ibland hållits fast, man har tagit på kropp och bröst.

Vilka är männen? ”Ett fåtal misstänkta har identifierats”, skriver man. De ”är medborgare i Afghanistan, Eritrea och Somalia.”

I kategorin sexuella ofredanden på gata/väg/park anmälda under 2015 har 17 misstänkta gärningsmän kunnat identifieras. Av dem var fyra svenska medborgare och övriga av annan nationalitet.

När det gäller sexuella ofredanden på bussar, tåg, tunnelbana/på hållplatser kunde man 2015 identifiera 46 misstänkta gärningspersoner. 26 av dem var svenska medborgare, de övriga 20 bar 16 olika nationaliteter. Ytterligare 35 män som greps kunde inte identifieras.

På caféer/restauranger/hotell var bilden en annan: ”Övervägande” var gärningsmännen svenska medborgare.

Från incidenter av sexuell art på badhus gjordes, som nämndes ovan, 123 anmälningar förra året. Polisen skriver att ”i 80 procent av anmälningarna var gärningsmännen av uppgiven eller fastställd, utländsk härkomst. De flesta saknade svenskt personnummer och i anmälningarna framgick det att de tillhörde grupper av asylsökande pojkar”.

12 procent av anmälningarna 2015 om sexuella ofredanden skedde på skolor, fritids och idrottsanläggningar. Av de misstänkta som kunnat identifieras säkert var 30 procent svenska medborgare.

I slutsatserna skriver polisen att en ”väsentlig del i åtgärderna” ligger i ”kunskapshöjande och attitydförändrande åtgärder riktade mot olika gärningsmannagrupper”.

Naturligtvis är det så. Till de mer effektiva hör knappast att dela ut #tafsainte-armband, som även planeras vid Uport i Ulricehamn 4-6 augusti.

Inte heller att låtsas som om att kultur och miljö i just denna fråga saknar betydelse.