Margit Silberstein: Varför skulle julevangeliet och en gran öka sammanhållningen?
Den Almedalsveckan var, som många andra av årets veckor, marinerad i debatten om ”svenskhet”. Vem är svensk? Hur blir man svensk? Och så vidare, med variationer på samma tema. ”Man ska bli svensk helt enkelt”, svarade Ebba Busch i Rapports sändning. Inga konstigheter.
Margit Silberstein
är journalist och författare med en bakgrund som bland annat inrikespolitisk kommentator på SVT.
På reporterns frågor om det var i sin ordning att judar firade Chanukka istället för jul sa hon att det var självklart att man måste få förhålla sig till högtider och traditioner på olika sätt. Men, lade hon till, det är klart att det skapar en bättre gemenskap och sammanhållning om man visar respekt för och bejakar det nya landets kultur.
Jag firar Chanukka. Det har jag gjort sedan jag föddes i det här landet. Såklart att jag respekterar att majoriteten firar jul. Fast egentligen har jag aldrig funderat i termer av respekt, det är en företeelse bland andra. Jag älskar att se Karl Bertil Jonsson och hans ömma mode på TV. Fast jag begriper inte varför sammanhållningen skulle öka om jag släpade hem en gran och började läsa julevangeliet. Det ingår inte i min världsbild.
Julen är inte min högtid, vilket jag tålmodigt förklarar varje år vid den här tiden inför en oftast förvånad omgivning. Trots att det idag finns så många olika minoriteter och religioner i Sverige är det svårt för många att ta in att alla inte firar jul. Va?! Men en adventsstake har du väl i alla fall? Inte ens en liten julstjärna?
Många säger till mig att de själva firar jul av tradition, inte av religiösa skäl, alltså borde jag kunna ta till mig det. Jag förstår ju det, absolut. Men budskapet, själva stjärnan i granens topp så att säga, är ju att högtidlighålla Jesu födelse i krubban i Betlehem. Melchior, Balthazar och Kaspar, de tre vise männen, följde stjärnan i öster och gav sina gåvor till det lilla barnet i krubban för att de såg honom som Messias – frälsaren, Guds son. För mig betyder det något, möjligen tar jag det på större allvar än många julfirare. Men för oss som är judar, precis som Jesus själv var, är inte Jesus Messias, frälsaren. Vi väntar fortfarande tålmodigt på att han ska komma till oss och visa vägen till fred och lycka på jorden.
”Julen är inte min högtid, vilket jag tålmodigt förklarar varje år vid den här tiden inför en oftast förvånad omgivning.”Margit Silberstein
När jag var liten var det mer komplicerat att tillhöra en minoritet, att inte fira jul och ingå i den stora gemenskapen av glitter och underbara dofter. Kompisar som kom hem till mig undrade förstår varför vi inte hade en gran i huset. Mamma, som tyckte synd om mig, sa att jag skulle säga att det var för att hon var allergisk mot barrträd. För att inte tala om julklapparna. Som tur är ingår det i Chanukka att ge presenter till varandra.
Chanukka är en glad högtid, en ljusets högtid precis som julen. Den firas till minne av ett mirakel som ska ha inträffat 164 år före vår tidräkning i Jerusalems tempel, när en olja som skulle ha brunnit i ett dygn varade i åtta dygn. Därmed kunde det som kallas den eviga elden fortsätta att brinna tills ny olja var möjlig att tillverka. Det är väl inte lika storslaget som att Messias kom till jorden, men det är vår högtid.
