Kajsa Kettil: Vården måste bli mer effektiv
Under Natoprocessen låg fokus främst på hur och när Sverige skulle bli medlem i försvarsalliansen. Och även om en del förberedelser för den svenska Natointegrationen gick att smyga igång i förtid kunde det riktiga jobbet inledas först efter att den svenska flaggan hissades i Bryssel.
Områden som hade mått bra av mer uppmärksamhet under ansökningsprocessen är de delar som berörs av den så kallade artikel 3, den punkt i Nordatlantiska fördraget som beskriver hur varje medlemsland ska vara så motståndskraftigt som möjligt vid en kris eller ett väpnat angrepp. Hit hör sådant som sjukvård, infrastruktur, mat- och vattenförsörjning och fungerande elsystem.
Det är givetvis glädjande att Sverige äntligen är en fullvärdig Natomedlem och därmed omfattas av ”musketörsparagraften” artikel 5 som innebär att ett medlemsland som angrips kan räkna med hjälp från övriga medlemmar. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att en sådan försäkran har ett pris utöver själva medlemsavgiften. Varje Natoland måste helt enkelt göra sitt yttersta för att klara sig så långt det är möjligt. Därför är det hög tid att Sverige ser över hur vi kan rusta upp vår förmåga inte bara inom det militära försvaret utan även när det handlar om hur människor ska kunna resa, äta och få vård i händelse av en kris eller ett krig.
En påminnelse om behovet av förbättringar inom sjukvården bjöd läkaren Madina Refoi på under den gångna påskhelgen (DN Debatt 31/3). Förhoppningsvis hade många påsklediga läsare tid att ta del av och begrunda hennes debattartikel, för den genomsnittlige svensken har knappast tänkt särskilt mycket på de förbättringskrav som Natomedlemskapet för med sig. Refoi, som förutom läkare även är knuten till tankesmedjan Synaps, kopplar visserligen inte brådskan att rusta upp sjukvården med just Nato. Men hennes beskrivning av ineffektiviteten inom svensk sjukvård talar för sig själv. Och även om det har varit känt länge att administration själ onödigt mycket av sjukvårdspersonalens tid, liksom att många läkare överväger att lämna yrket, finns det anledning att upprepa informationen.
Förutom att ineffektiv hantering av skattemedel alltid ska motverkas, innebär Europas försämrade säkerhetspolitiska läge att varje åtgärd för smartare och bättre vård måste genomföras. Då håller det inte att var tredje läkare är så less att han eller hon funderar på att säga upp sig, och inte heller att läkare i Sverige träffar lägst antal patienter i väst.
Läget uppfattas som akut på flera håll i landet, även i Sjuhärad. BT kunde på nyhetsplats häromdagen berätta att personal på Södra Älvsborgs sjukhus i Borås oroas över hur nedskärningar kan drabba både patientsäkerheten och arbetsmiljön (BT 1/4). Mer pengar kan dock vara på gång; nyligen blev det känt att regeringen skjuter till sex extra miljarder kronor till regionerna i vårbudgeten, varav närmare en miljard går till Västra Götalandsregionen.
Men enbart pengar lär inte lösa krisen. Madina Refoi, liksom många andra läkare före henne, larmar om att administration äter upp en alltför stor del av tiden. Till råga på allt helt i onödan, eftersom rapportering ska ske i flera journalsystem som inte kommunicerar med varandra. Konsekvensen av denna överbyråkratisering är överbelastning och lägre produktion, med andra ord mindre eller sämre vård.
”Förutom att ineffektiv hantering av skattemedel alltid ska motverkas, innebär Europas försämrade säkerhetspolitiska läge att varje åtgärd för smartare och bättre vård måste genomföras.”
Hon kommer därför med en rad förslag för att motverka den negativa trenden. Ett av dem handlar om att fler chefer borde vara läkare, vilket sammanfaller med budskapet från en annan debattartikel, författad av ST-läkaren Madeleine Liljegren (SvD 1/4). De båda debattartikelskrivande läkarna hänvisar till undersökningar som visar att läkare på ledningsnivå ger högre vårdkvalitet och bättre arbetsmiljö.
Madina Refoi föreslår även att andelen hr- och administrativ personal ska minska, att ett nytt nationellt journalsystem ska införas och att de befintliga resurserna ska användas bättre i stället för att lösningen per automatik stavas mer skattepengar.
Det vittnar om en sund inställning både till våra gemensamma tillgångar och hur de ska användas på lämpligast sätt, något som borde inspirera makthavarna inför de kommande utmaningarna.
Den Natopositiva regeringen är naturligtvis medveten om behovet att rusta upp inom sårbara områden som sjukvården, infrastrukturen och elförsörjningen, men det tål att belysa brådskan. Dessutom är det på tiden att alla som som bor i Sverige inser att såväl egna uppoffringar som krav på vettiga politiska beslut gagnar vårt totalförsvar.
