Vänstern letar nytt kapital
Inte sedan Adam Smiths, Karl Marx’ och John Maynard Keynes dagar har en nationalekonoms skrifter rönt sådan uppmärksamhet som Thomas Piketty har fått för sin kioskvältare till bok med den omåttligt pretentiösa titeln Capital in the 21 Century (The Belknap Press 2014).
Och mest till sig är delar av amerikansk, fransk och brittisk vänster. Redan titeln ger denna spretiga skara svårartad ståpäls, och Pikettys utopiska förslag – en global skatt på förmögenhet och kapital – får det att svartna för ögonen på allt från svenska kvällstidningskolumnister till övervintrande marxister i universitets- och högskolevärlden.
Skrattretande, visst, men samtidigt är det synd att det mest är denna blodfattiga ytterkant som bryr sig. Fler borde vara intresserade, ty alldeles uppenbart har något väsentligt hänt med förhållandet mellan arbete och kapital under de senaste fyrtio åren.
En omfattande förmögenhetskoncentration är ett faktum och det är ”enprocentarna” som är de stora vinnarna. Alltså de absolut rikaste en procenten i världen, som i allt högre utsträckning har fått se sina förmögenheter växa.
Ojämlikheten ökar således, i alla fall i för förhållande till övriga 99 procent av mänskligheten. Om detta är den verkligt svåra utmaningen som västerlandet och EU-länderna står inför, det är dock långt ifrån lika självklart.
För svensk del är och förblir de största skillnaderna förknippade med arbete. Den som har haft jobb de tio senaste åren har fått en rejäl standardhöjning. Den som av olika skäl stått utanför arbetsmarknaden har halkat efter.
Den som har funktionshinder eller är nyinvandrad har fått känna av att avståndet till den svenska välfärden kan vara mycket långt.
Den svenska ojämlikheten ökar – men från en mycket låg nivå. I jämförelse med omvärlden är Sverige i allt väsentligt ett jämlikt land, men även här påverkas kurvorna av att den rikaste delen drar ifrån snabbare än andra.
Trots det finns inga skäl att med hänvisning till att hans teser skulle vara ointressanta i Sverige inte välkomna Pikettys forskning. Och om det är så att kapitalets tillväxt i sig innebär att bruttonationalproduktens tillväxt påverkas negativt – att de stora förmögenheterna växer snabbare än vad värdet av det som produceras ökar – då är detta något som dagens och morgondagens politiker måste hålla ögonen på.
Men det som gör Capital in the 21 Century mest intressant är att dess framgångar bevisar en helt annan tes – att svensk vänster trots all sin demokratiska fernissa är radikalt rotlös efter murens fall och Sovjetimperiets undergång.
Vart skulle man vända sig när själva inkarnationen av Marx’, Engels, Lenins röda teorier så totalt rasade samman under den enorma tyngden av förtryckta folks frihetslängtan?
Först hukade man. Sen köpte man Noam Chomskys och Naomi Kleins böcker – och plötsligt flög gatstenarna i Seattle, Prag och Göteborg. Sen läste man sig glosögd på Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Pickett – men klarade inte av att förklara varför några skulle bli sjukare av att andra blev rikare.
Det är i ljuset av denna vilsenhet som den svenska vänsterns fascination ska förstås: Det handlar om att hitta ett nytt Das Kapital!
Synd, eftersom det redan finns manifest som innehåller beprövade recept mot ojämlikhet; det gäller att skapa nya jobb, öppna arbetsmarknaden och öka sysselsättningen för att den vägen sprida verkligt välstånd till fler.
Ledarredaktionen
