Valrörelse utan rätta knorren

Dessa ska inte kuperas, enligt beslut i EU. Men likafullt klipps det hej vilt, och inte minst i det billiga fläskets förlovade land Danmark.

Svenska grisbönder, som inte klipper knorrar, får ta notan genom att prisas ur marknaden.

Vad gör EU-politikerna då? Kräver bojkott, anmäler Danmark till EU-kommissionen eller propagerar för köttfria måndagar?

Kent Johansson (C) gav ett svar (BT 22/5) som är relevant i relation till EU-parlamentets funktion: ”Det blir en av våra allra viktigaste uppgifter att noga förhöra kandidaterna till en ny kommission och höra hur de ser på sin uppgift att övervaka och följa upp de beslut vi fattat”.

Ett långsiktigt och tålmodigt arbete, som oftare kräver samförstånd än konfrontation mellan partigrupperna om resultatet ska bli att EU förses med kommissionärer av rätta virket.

Svenska grisbönders öde ligger i första hand i svenska konsumenters händer. Det gäller att välja rätt sorts fläsk till bönorna och löksåsen.

Men det är bara att erkänna att en valrörelse som domineras av krav på aktiva konsumenter och som reducerar politikerna till att agera långsiktigt, kanske inte är den som mobiliserar flest väljare. Är det något som ofta anförs som viktig för att svenska valrörelser ska kännas angelägna, så är det att det måste finnas tydliga alternativ. Inte sällan leder detta till att det blir konflikten i sig som hamnar i förgrunden – trots att det är samförståndet som dominerar politiken på EU-nivå.

Visst finns det gränser för allt, och i EU-parlamentet finns krafter som ingen vettig människa än mindre något ansvarskännande parti, vill rösta på eller samarbeta med. Det finns ideologiska skillnader som inte ska underskattas, men dessa framträder inte i första hand som skillnader mellan ett center-högerblock och ett center-vänsterblock, utan snarare som ett bråddjup mellan samhällsbyggare och samhällsomstörtare.

Dessvärre tenderar de samhällsbyggande partierna att av och till förfalla till använda samma retoriska modeller som de samhällsomstörtande, när de i sin iver att skapa ”tydliga konfliktlinjer” går till extrema överdrifter eller rentav ljuger väljarna rakt i ansiktet.

Som när SVT:s Agenda ordnade debatt mellan Socialdemokraternas och Moderaternas toppkandidater eller när Aftonbladet i onsdags kväll lät alla toppkandidaterna mötas. Det var bra tv, det var stor underhållning och det saknades inte konflikter. Ändå framstår alla parter – inte minst väljarna – som förlorare när debatter som dessa förvrids av överdrifter och direkta lögner.

I ljuset av hur valrörelsen har utvecklats låter det kanske naivt att ta det för givet, att konflikter till varje pris aldrig får vara en valvinnare.

Ledarredaktionen