Anela Murguz: Valet 2022 – ett sänke för de borgerliga partierna
Det var ingen slump att Moderatledaren Ulf Kristersson på valnatten valde att understryka att Moderaterna är samlingspartiet. Sverigedemokraterna gick om som riksdagens andra största parti. Det behövde Kristersson markera mot genom att lyfta fram sitt parti som samlingspunkten för en ny regering.
Det är M också, av naturliga skäl. De har – till skillnad från SD – erfarenhet av att leda både land och regering. Problemet är bara att väljarna inte verkar bry sig särskilt mycket om det. För trots att SD för första gången tydligt ingick i ett block tillsammans med moderater fortsatte de förstnämnda att växa – och springa om M som sedan 1979 varit riksdagens andra största parti.
Moderaterna kan därför trösta sig bäst de vill med att storleken på partiet inte är avgörande för ett maktskifte, och att dryga 19 procent är ett relativt bra resultat. Allt detta är sant, men förr eller senare kommer man behöva konfronteras med det faktum att fler väljare valde Sverigedemokraterna framför Moderaterna.
Att ett borgerligt maktskifte nu är möjligt är således inte tack vare M, KD och L. Det sker för att SD gått kraftigt framåt – från 2018 års 17,5 procent till 20,5 procent i årets val.
”Det kan knappast ses som en liberal bragd. De stora vinnarna detta val är, förutom SD, Socialdemokraterna – och otippat nog – Miljöpartiet.”Anela Murguz
När Liberalernas partiledare Johan Pehrson skriver på Twitter kort efter onsdagens preliminära rösträkning att det svenska folket röstat för ett liberalt borgerligt maktskifte riskerar det att ge en felaktig bild. Tvärtom ser liberalismen ut att vara impopulär. Samtliga tre liberala partier i riksdagen – M, L och C – går bakåt oberoende av sin ställning i regeringsfrågan.
Värst är läget för Centern som tappar nästan 2 procent, vilket troligtvis beror på att partiet väntade in i det sista med att meddela vilken statsministerkandidat de ställer sig bakom, även om det för gemene man länge var uppenbart att det var hitåt det barkade. Klart är också att det finns en klyfta mellan Centerpartiets traditionella väljare på landsbygden och de nyfrälsta storstadsborna, med tanke på att det var på lands- och glesbygd som Centern tappade mest.
Men läget ser inte ljusare ut för det liberala partiet på andra sidan. Med nöd och näppe – 4,6 procent – klarade sig Liberalerna över riksdagsspärren. Det kan knappast ses som en liberal bragd. De stora vinnarna detta val är, förutom SD, Socialdemokraterna – och otippat nog – Miljöpartiet.
Även om Kristersson nu är fullt upptagen med att svetsa samman en regering som ska tolereras av riksdagen behöver han så fort det arbetet är över fråga sig hur han inför nästa val kan undvika att hamna i en liknande sits. Det är uppenbart att den nuvarande strategin – att lyfta fram det som förenar partierna på hans sida av politiken, och ibland även berömma dem – stulit glans från det egna partiet.
Den liberala debattören och författaren Johan Norberg sammanfattade det väl i en debattartikel i Göteborgs-Posten (13/9) när han skrev att om man ”försökt övertyga väljarna att SD är oproblematiska gör man det lättare för konservativa att gå dit och svårare för liberaler att stanna kvar”.
Företrädaren Anna Kinberg Batra (M) brukade säga att hon står med ena foten i liberalismen och andra foten i konservatismen. Det gör nog många moderater, och med tanke på samhällsutvecklingen i stort med gängkriminalitet, inflation och krig i närområdet är det klokt att även fortsättningsvis bejaka det konservativa dna:t.
Kristersson brukar ha fötterna på jorden. Å andra sidan är han gymnast, så han kanske klarar en spagat trots allt.
