Mikael Hermansson: Valet 1982 – inte det mest spännande som hänt svensk politik
Låt vara att opinionsinstitut och förståsigpåare var rörande överens om att Socialdemokraterna skulle återta makten, inte minst med tanke på att det inte längre fanns underlag för någon form av borgerlig regering oaktat om denna skulle omfatta ett, två eller tre partier. Olof Palme skulle komma tillbaka i rollen som statsminister och allt skulle bli som det brukar vara i Sverige.
Mikael Hermansson
är tidigare politisk redaktör för BT. I en artikelserie har han fördjupat sig i ett antal utvalda historiska val. I dag med utgångspunkt i valet 1982.
I mångt och mycket dallrade därför valnerverna mer för hur det skulle gå för de mindre partierna. Inte minst Folkpartiet, som under mandatperioden haft regeringsmakten på det minsta antalet mandat av alla partier sedan demokratins fulla insteg på 20-talet.
Minst lika illa låg Vänsterpartiet Kommunisterna till i opinionsmätningarna. Skulle riksdagens mest illa ansedda parti falla offer för väljarnas utrensningar?
När valsedlarna räknades samman visade det sig att alla förutsägelser hade stämt. Socialdemokraterna vann och fick 45, 6 procent. Ett resultat som i ljuset av partiets historia inte var något att yvas över. Kommunisterna stod still på 5,6 procent, de råkade rentav skrapa ihop ytterligare 3479 nya röster. Men samtidigt – 5,6 procent i ett val där många, inte minst vänsterpartisterna själva, trodde att de skulle få spela i en lägre division, visade sig vara det bästa partiet förmått sedan 1948. Det röda blocket fick tillsammans 51,2 procent av rösterna och avståndet till det blågröna blocket stannade på 6,2 procent.
Folkpartiet närapå halverades i jämförelse med 1979 års val, men att partiet med sina 5,9 procent klarade fyraprocentsspärren med råge. Likafullt var detta det sämsta valresultatet som partiet någonsin mäktat med.
Moderaterna fick 23, 6 procent, ett resultat som på tiondelen när prickade in vad Högerpartiet hade mäktat med i 1932 års rekordval. Centerpartiets röstandel stannade dock på 15,5 procent och plötsligt var Thorbjörn Fälldin tillbaka på samma nivå som företrädaren Gunnar Hedlund brukade hamna på under 60-talet.
Alla inblandade drog likafullt en lättnadens suck över att sakernas tillstånd på sätt och vis återgått till normalläget.
”Socialdemokraterna vann debatten om välfärden, de borgerliga partierna om löntagarfonderna.”Mikael Hermansson
Naturligtvis var det inte sifferexercisen som fått väljarna att gå till valurnorna. Det var politikens innehåll som engagerade och det var i brytningen av åsikter som ställningstagandena gjordes. Frågan som gott kan ställas var om de viktigaste frågorna, som även denna gång kom att handla om välfärden och dess institutioner, hade gett de svar som verkligen var relevanta vid denna tid?
Det vill säga, var väljarna beredda att ta konsekvensen av sina val?
En av valets stora frågor handlade om karens i sjukförsäkringen. Den andra om löntagarfonderna. Båda var av sådan art att väljarna har, som sociologen och chefredaktören för Svenska Dagbladet Hans L Zetterberg formulerade det i en kommentar till en Sifo-mätning i augusti 1982: ”… anledning att känna sig förvirrade. Ingen av de två stora frågorna har blivit entydigt presenterade för dem”.
Socialdemokraterna vann debatten om välfärden, de borgerliga partierna om löntagarfonderna. Zetterberg var övertygad om att opinionen i sin helhet varken ville se välfärden urholkad eller näringslivet socialiserat. Samtidigt såg Zetterberg ett stort misslyckande växa fram under slutet av valrörelsen. Inte minst de borgerliga partierna hade undlåtit att tala klarspråk om välfärdens utmaningar. På samma sätt hade vänstern inte kunnat visa att, som det stod på LO:s plakat på första maj detta år, ”Sverige har råd med social trygghet”.
Hur skulle då väljarna kunna ta ett informerat beslut?
”För de insiktsfulla inom alla partier står det kanske redan idag klart att välfärdsstatens krympning inte är en fråga om ideologi eller politik utan om räknelära: en åldrande befolkning, indexreglerade förmåner, stagnerad hemmaekonomi och sjunkande världshandel leder på sikt till krympning oavsett vem som regerar. Det som politiker kan påverka är takten i processen, metoderna och vem som drabbas först.”
Man kan tycka vad man vill om Hans L Zetterberg och hans liberalkonservativa hållning i stort. Men i detta sätter han fingret på det centrala för all ärlig debatt – vilket naturligtvis även borde vara det enda relevanta riktmärket för en rättfärdig valrörelse:
Det gäller att också kunna stå för det svåra och många gånger allt annat än populära så att väljarna kan göra informerade val och därmed vara medansvariga på riktigt.
