Stefan Eklund: Vägen bort från demokratin

Den egoistiska nationalismen, främlingsfientligheten, föraktet för hbtq-människor, föraktet för fri journalistik.

Allt detta går igen hos auktoritära ledare som Donald Trump, Jair Bolosonaro, Viktor Orbán, Narendra Modi, Jaroslaw Kaczynski och Recep Tayyip Erdogan.

Kan denna utveckling verkligen rymmas inom fungerande demokratier? Det jobbiga svaret är: Ja, det kan det.

Samtliga de auktoritära ledare jag räknar upp ovan är valda i demokratiska val. Men de är en del av den våg som världen upplever nu och som forskarna kallar autokratisering, det vill säga en rörelse mot diktatur.

Jag lyssnade på Staffan I. Lindberg vid ett seminarium på Jonsereds herrgård (Göteborgs universitet), i veckan. Han är professor och direktor vid V-dem Institute på nämnda universitet. Det är ett institut som med en stor datamängd till hjälp mäter den demokratiska statusen i världen. Enligt institutets senaste rapport uppvisar 22 länder tendenser till att demokratin försämras. USA, Brasilien, Ungern, Indien, Polen och Turkiet tillhör dem. I stort handlar det om att en tredjedel av jordens befolkning numera lever i länder där en autokratisering pågår.

Men två saker är viktiga att inse:

Det är en förändring inom demokratin och dess spelregler.

Den är en förändring som på intet sätt är olaglig.

Vad innebär det? Jo, att det är en förändring som en majoritet av befolkningen efterfrågar. Den sker, enligt Lindberg, långsamt och diskret. Inga militärkupper som ger snabba maktskiften. Det handlar om folkvalda politiker som sakta men säkert eroderar demokratin.

Men varför stödjer en majoritet av dessa länders befolkning sådana politiker? Det är gåta för många, även för mig. Men det är en fråga vars svar vi behöver ha för att kunna föra en meningsfull polemik mot det som jag och många med mig upplever som skrämmande.

Ett svar handlar uppenbarligen om ekonomi. De nämnda ländernas autokratisering går ofta hand i hand med en stark ekonomisk utveckling. Folk får det bättre, helt enkelt. I Donald Trumps USA är det tveklöst så. Indien upplever också en ekonomisk boom under Narendra Modi. Och så vidare.

Medverkande på seminariet var även Göteborgs-Postens politiske redaktör Adam Cwejman, väl insatt den polska inrikespolitiken. Även han pekade på det stora folkliga stöd som det polska regeringspartiet Lag och rättvisa har, över 40 procent i senaste valet. Ett parti som i sin radikalnationalism stämmer in väl på min inledande karaktäristik.

Så hur ska man förhålla sig till det här om man inte sympatiserar med utvecklingen? Det hjälper uppenbarligen inte att ropa ”populism” och varna för att demokratins undergång väntar. Det är ju med hjälp av demokratiska processer dessa förändringar sker. Och populismen är inte alltid högerextrem och reaktionär. Det som sker i Hong Kong nu till exempel, en folklig resning för frihet, kan också kallas populism om man med detta ord menar en folklig rörelse.

Carl Rudbeck skriver, i tidskriften Axess, intressant om detta i en recension, med den talande rubriken ”När folk tycker fel”, av Nadia Urbinatis bok ”Me the people”.

Urbanati menar att det inte finns något odemokratiskt i att välja en främlingsfientlig ledare. Demokratin är inte i kris för att den ger oss en majoritet vi ogillar. Så långt är jag med Urbanati.

Men en sådan obekymrad hållning inför det Staffan I. Lindberg med sin forskning som grund kallar autokratiseringen i världen är kortsiktig. Det finns alldeles för gott om historiska exempel på hur folkvald populism har banat väg för diktaturer och fascism.

Att det går långsamt gör utvecklingen inte mindre skrämmande. Men frågan kvarstår. Hur stoppar vi den?